NERLAGD BLOGG !

Kap9
Sanningen

- ”Joanna, Joanna. Vakna” Det snurrar i mitt huvud. Jag såg mamma sitta vid min säng.
- ”Var är jag?” Jag har verkligen ont. Jag måste ha slagit mig hårt i huvudet.
- ”Du är på sjukhuset. Du svimmade.” Hon såg bra arg ut. Jag vet varför.
- ”Jag vet att jag inte skulle ha smitit, men jag behövde. Åh det är mitt fel att 3 styckna redan vet min hemlighet på bara några veckor...”
- ”Vänta 3?!” Mamma la armarna i kors framför bröstet.
- ”Ja, hehe... Victor, Eric och Kiera.”
- ”Kiera?! Joanna!”
- ”Du då? Har du någonting att berätta?!” Nu var det min tur att lägga mina armar i kors framför bröstet.
- ”Nej?” Hon var envis.
- ”Berätta om mormor.” Jag måste gå rakt på sak.
- ”Ja, hon var som oss en ängel.”
- ”Nu ljuger du!”
- ”Va? I alla fall, så synd att hon är död.”
- ”Nej, nu ljuger du igen.” Hon tittade argt på mig. Vi hörde någon komma in. Och jag vet vem!
- ”Heej!” sa mormor och stormade in med blommor. Mamma blev rasande. Hon visade ingenting men man såg allt det röda i hennes ansikte.
- ”Har du sagt att jag är död? Det var lågt, Lily!”
- ”J... Ja... Jag... ”
- ”Kom inte med några ursäkter, Lily. Hon vet om att Kiera är hennes syster också. Och att hon är prinsessa själv över Genovia”
- ”Och det var så jag svimma'”
- ”Men hur fick Kiera reda på att Joanna är en ängel?” Både jag och mormor suckade och sa:
- ”Eric!!”

- ”Men mamma, du kan inte göra såhär!” Vi satt i bilen till Erics hus.
- ”Om inte han får smaka på sin egen medicin så kommer han att fortsätta! Och om han fortsätter, så är vi rökta. Och då pratar jag bara inte om dig. Om det är en sak som är viktigast här så är det att han inte får reda på att du egentligen är Jonnarica Isabella Vasilissa Hathaway, prinsessa och ängel över...”
- ”...över Genovien, jag vet!” Vi svängde in på den lilla grusvägen som jag föll ihop på. Jag suckade nervöst. Vi var nära. Det kunde jag känna. Och den natten som jag sprang så kröp jag inte så långt från grusvägen. Mamma stannade bakom en grön Audi. Jag tittade på det vackra vita huset som var Erics. Jag såg också min skola. St: Sadda. En vanlig high school skola för vanliga ungdomar. Till skillnad från mig. Jag borde egentligen gå i en skola för missfoster. Jag är både en ängel, prinsessa över Genovien och syster till Kiera!? Helt otroligt! Medans jag har suttit här i min lilla värld, så har mamma redan hunnit ringa på deras ringklocka. Jag sjönk ner i bilsätet så att dem inte skulle se mig. Deras husmor, Agda, öppnade, igen. Hon öppnar alltid. Just det, Eric föräldrar dog i en bilolycka, så Agda är den som tar hand om dem nu. Jag hörde ingenting av vad dem sa så jag vevade ner rutan lite för att höra bättre.
- ”Är Eric hemma?” frågade mamma. Hon går rakt på sak. Precis som jag.
- ”Ja, visst, ett ögonblick.” Hon gick in men var tillbaka 30 sekunder senare med Eric i armen.
- ”Jag lämnar er ifred.” Agda gick.
- ”Hej miss Hathaway.” sa Eric lite försiktigt. SLAP Hon bitch slapade honom.
- ”Det är fru faktiskt.” SLAP, SLAP. Jag trodde aldrig att min mamma var så hemsk. Jag vevade upp rutan igen för att jag inte ville höra Erics oskyldiga och smärtsamma skrik. Jag höll för öronen, blundade och ville bara sjunka ner. Det kunde bara inte bli värre. SMASH, föresten, jag tar tillbaks det. Jag fick miljoner små splitter på mig men jag skyddade mig med min tröja över mitt ansikte så jag fick bara små sår på kroppen. Det var Victor som hade slagit sönder bilförarens fönster med ett slagträ.
- ”Är du inte riktigt klok!!!!!!” skrek jag av smärta.
- ”Be henne att sluta misshandla min broder!!” Jag tittade åt mammas håll, och såg Eric ligga på marken alldeles blodig. Som jag.

Kap8
Prin vad??

Det var tyst på gatorna. Klockan var 23.00, så det kanske inte var så konstigt. Det enda jag hörde var mina converse på den våta fuktiga trottoaren. Och mina tunga andetag. På vägen till Kiera så svor jag några svordomar till Eric lite hit och dit. Kiera gillar Eric, och hon låter ingen stå i vägen för henne. Som då är jag… Jag gick över vägen och såg en knallröd stor dörr som hade en svart port framför med rosenbuskar och blommor. Jag gissade att det var Kieras hus. För det första för att hennes föräldrar har en förmögenhet, och för att jag vet att hon bor på nr 12. Jag gick fram till porten och provade att trycka lite lätt. Den var öppen. Den öppnades långsamt och gnisslade samtidigt. Det gjorde ont. Jag gick upp för trappan fram till dörren på darrande ben. Dels för att det var rätt sent och för att man kan nog inte kalla mig och Kiera vänner. Dörren stod på glänt. Jag gick in. Jag hörde musik, hög musik. Det kom från vardagsrummet. Det första jag såg var kjolar och klänningar som dansade runt i rummet. Det kanske var en fest. Jag hörde en röst någonstans i folkmassan. Jag försökte höra vad hon sa. Det var två reportrar framför mig och jag råkade höra lite av vad dem viskade. En sak hörde jag i alla fall.
- ”Var beredd med mikrofonen nu, Åke. Nu ska drottning Clarissa prata!” Jag fattade ingenting.
- ”Tack så mycket för att ni kunde komma till den här Hilem balen. ” började Clarissa. ”Jag själv är väldigt förvånad av att den här festen ens skulle gå av. Men nu ska min sondotter Kiera prata.” Barnbarn, drottning. Weird.
- ”Hej, jag vet att alla ni tror att jag ska lämna min tron, men jag har ändrat mig! I morse var jag bara Kiera Karp, men nu... är jag Kiera Maria Isabella Karp Gonzole, prinsessa av Hilem.” Clarissa satte en krona på Kieras huvud. Alla applåderade. Förutom jag som bara stod och stirrade. Plötsligt så tappade jag balansen och ramlade över ett bord med en vas som krossades i tusen små splittror på golvet. Allt blev tyst och alla tittade på mig. Uppmärksamhet, det som jag inte ville ha nu!
- ”Joanna!!??” Kiera var redan framme vid mig. Jag försökte smita, jag sprang till dörren men så slet två vakter i mig i varsin arm och lyfte mig tillbaka till Kiera.
- ”Du måste vara helt tyst om det här!!” Kiera såg helt allvarlig ut. Jag blev lite rädd. Men jag får inte inte visa det, så jag bet ihop.
- ”Varför skulle jag det efter allt du har gjort!?” Jag suckade lättat pga att jag inte darrade i rösten.
- ”För att både du och jag vet varandras hemligheter.” Jag höll andan. Hon tittade runt sig på allt folk som gärna ville höra vilken hemlighet jag hade i fall alla visste redan om Kieras hemlighet. Clarissa ville inte att dem skulle höra denna drama.
- ”Okej, det finns mat i köket om alla går in dit. Det finns ingenting att se här!” Jag hörde suckningar lite här och där men också lite jubel för att dem skulle få mat. Alla började att gå mot matsalen, och den sista personen som såg ut att vara Kieras mormor blinkade med ena ögat. Jag vet inte om det var till Kiera eller mig, men jag måste i alla fall få reda på det sen. Hon kanske vet något.
- ”Men Joanna, allvarligt nu. Vad gör du här? Jag har annat att göra.” Vilken bitch. Jag log hånfullt.
- ”Jag tänkte bara se till att du inte skulle avslöja min hemlighet.”
- ”Okej, men kom ihåg. Jag är den coolaste på skolan. Jag märker om du berätter min hemlighet, och du vet vad som händer då!”
Hon gick. Aha, det var det. Jag gick mot dörren. Men nån stoppade mig. Kieras mormor.
- ”Hej Joanna!” sa hon glatt.
- "Hej." sa jag lite försiktigt. Hon studerade mig väldigt länge. Det var obehagligt. Jag störde henne genom att titta ner på mina skor.
- "Wow, du har verkligen din mammas ögon."
- "Känner du min mamma?" frågade jag chockat. 
- "Ja, gud ja. Vi delar ju samma blod!" Jag tittade argt och frågande på henne.
- "Har inte Lily berättat det för dig? Hej, det var länge sedan, barnbarn!" Barnbarn? Jag har inte träffat min mormor ända sedan jag var 1 år.
- "Men om du är min mormor, och du är Kieras mormor så betyder det att..."
- "Du är hennes syster, hon är din syster. Och hon är prinsessa av Hilem, men du är prinsessa och ängel  över Genovien." Först såg jag suddigt sen blev det svart. Jag svimma'.

Kap7
Det man inte trodde var sant…
Jag sprang och sprang och kände Erics flås i nacken. Det kändes mycket längre att springa hem än dit. Men ändå så var vi framme.
- ”Joanna!” skrek Eric. ”Vad håller vi på med?!”
- ”Bara gå in!!”fräste jag. Jag ville det inte, men jag var så frustrerad att vi fick springa bara för att Eric inte skulle kunna smita. Jag tror att Eric litar på mig nu, äntligen, för att han kunde ha smitit när som helst egentligen. Han gick in.