Kapitel 7
Kap7
Det man inte trodde var sant…
Jag sprang och sprang och kände Erics flås i nacken. Det kändes mycket längre att springa hem än dit. Men ändå så var vi framme.
- ”Joanna!” skrek Eric. ”Vad håller vi på med?!”
- ”Bara gå in!!”fräste jag. Jag ville det inte, men jag var så frustrerad att vi fick springa bara för att Eric inte skulle kunna smita. Jag tror att Eric litar på mig nu, äntligen, för att han kunde ha smitit när som helst egentligen. Han gick in.
Det var tomt i hela huset.
Nu var jag så arg att jag höll på att spricka!
- ”Jag kan inte, vad det än är, jag kan det bara inte!” upprepade Eric och började gå mot ytterdörren. Jag var så arg att mina vingar bara flög upp. Jag flög ut ur dörren och landade precis framför honom. Han stannade. Mina vingar fälldes ner.
- ”Jag har berättat en stor hemlighet för dig, och du tror att…”
- ”Inte riktigt berättat…”
- ”Tyst!! Och du tror att jag bara ska kunna släppa dig med den?!”
- ”Ja…”
- ”Du har ju redan berättat för Victor!” Jag blängde på honom.
- ”Det… det var annorlunda!! Du vet att jag aldrig, aldrig, skulle svika dig och berätta, men det här är bara för stort för mig!” varnade Eric. ”Det tyckte Kiera också.”
- ”KIERA!!??”
Kiera är den egoistiska, coola playsister bitchen på hela skolan. Hon och hennes 4 ”hängare”: Phoebe, Mia, Charlotte och Isabelle går alltid runt och låtsas som om de kan allting. De är Playsister.
- ”Ja, Kiera. Ojdå!” Han kinder blev rosiga. Det borde han göra. Jag sprang iväg långt ut på gatorna. Jag ville bara dö! Att en tjej som Kiera har en tjejs som jags hemlighet, så är man inte, den lyckligaste människan just då. Det här var det värsta som nånsin kan hända med en människa! Jag vet att jag överdrev men så känns det! Alla kommer att veta min hemlighet i skolan på måndag om jag inte förhindrar det. Jag måste stoppa henne!
Kommentarer
Trackback