NERLAGD BLOGG !

Kap12

Förtvivlelse

Han låg ihop kurad i sin säng dygnet runt, i flera dagar bara låg han där. Jag tog hand om honom varenda dag. Jag tycker så synd om honom. När jag inte tar hand om Eric så sörjer jag med. Victor var en god, god vän. Ett litet tag efter tragedin skulle jag gå ner till kiosken för att köpa en glass. Ett litet skimmer smög sig vid hörnet på kiosken. Jag följde efter för att kolla vad det var. Jag stannade tvärt och studerade den lilla genomskinliga killen som tittade på mig med ögon så som jag hade minns dem. Victor. Han stod en meter ifrån mig och ändå så sträckte han ut handen mot mig. Jag ville ta emot den, men jag var rädd. Han hade varit borta över två veckor. Vi såg att han inte kom tillbaka. Ingen chans att han klarade sig. Jag backade. Han tog ett steg närmare. Jag sprang därifrån, för att göra det jag skulle. Köpa glass. Jag kastade pengarna i expeditens famn och sprang ner till gatorna. Jag släppte fram tårarna som hade suttit där för länge. Jag föll ihop på asfalten och när jag slog ner till marken så somnade jag. Jag vaknade hastigt av högt prat. Jag blev halv vaken. Det var massor av folk omkring mig. Mina kompisar, mina adoptiva föräldrar, mina biologiska föräldrar, lite främlingar och Eric. Han stod vid hörnet och såg väldigt rädd ut. Jag ville gå upp och säga att jag mår bra, men då skulle jag ljuga. Och bredvid honom stod Victor. Jag ryckte till, men visade inte att jag var vaken.

- ”Men vad har hänt nu då?”

- ”Ja, jag vet inte!” Mummel, mummel och mer mummel...

- ”Hon ramlade” Den rösten kände jag igen. Kiera. Nu för första gången var jag glad att se henne. Hon rörde lite lätt vid mitt ben.

- ”Joanna. Joanna! Vakna!” Nu praktiskt sett skakade hon mig.

- ”Lugn Kiera, hon är bara medvetslös.” Den här rösten kände jag igen mycket väl. Min mamma, min riktiga mamma. Jag har inte träffat henne, eller iallafall inte medvetet. Hon har ju varit i mina drömmar. Hon böjde sig ner, och hennes blonda lockar sköljde mitt ansikte. Hon strök sin hand mot min kind. Den var alldeles varm, som en varulv. Jag satte mig upp tvärt, och reste mig upp så fort att det blev suddigt och en jädrans huvudvärk kom emot mig. Jag behövde springa bort. Mina ben svek mig. Jag hamnade på marken men flög snabbt upp igen. Men nej, ner igen. Men den här gången så tog Eric emot mig. Jag gav honom den blick som betydde ”Släpp mig” Och det gjorde han. Jag sprang ut till gatorna och irrade omkring. Jag såg en bänk. Jag snubblade till den som om jag vore full. Jag satte mig, eller snarare lade mig ner, och somnade direkt.

     Kap11

    Genovien

-  ”Ska vi gå in?” Victor rörde vid handtaget.

- ”Hörru, jag tror nog att det är bäst att jag går in först” Han log ursäktande och sa:

-   ”Damerna först.”  Jag gick långsamt in, var lite skraj faktiskt för första gången, vet inte riktigt varför. Det är liksom mitt rike. Det var tyst i den stora hallen. Eftersom det var ett väldigt stort hus, så var jag inte förvånad. Men ens sak hörde jag.

-  ”Hörni, tysta!” Jag gick med knarrande skor och skrämda andetag fram till det jag hörde. Jag tittade in genom dörren och trodde inte på det jag såg. Jag såg den lilla blonda flickan som lekte med barbie dockor bara sitta där på golvet. Min syster. Det var som ett spöke som satt med ryggen mot mig. Jag tappade min ryggsäck som föll på marken. Den lilla blonda flickans söta ansikte riktades mot mig.

-  ”Hej!” Hon vinkade till mig och sen fortsatte att leka. Jag vinkade tillbaka. Eric buffade mig i ryggen. Jag satte ett finger i skyn som betydde: ’Inte nu!’ En lång man kom plötsligt in genom köksdörren och stirrade på mig med flickan i ena handen och en kökskniv i den andra. Jag stirrade på den och började backa. Jag trodde att han var en galen mördare som skulle jaga oss med den. Men det enda han gjorde var att tappa den.

-  ”Joanna!” Han släppte den lilla flickans hand och rusade fram för att krama mig. Jag tänkte kasta mig ur hans famn och skrika ’Hur känner du mig?!’ men jag var ju prinsessa så hur skulle dem kunna undvika att känna mig? Jag kände mig iallafall dum att stå där och bli kramad av en gamling. Han släppte taget om mig och tittade mig djupt i ögonen, som om han skulle förhäxa mig som jag gjorde med björnen.

-   ”Välkommen hem, min älskade.” Min älskade? Har dem verkligen satt krav på alla betjänter att dem ska börja kalla mig ’min älskade’?

- ”Tack!” Eric stal min replik.

- ”Men vilka har vi här då? Är någon din pojkvän?” Eric räckte upp handen.

- ”Det må vara jag!”

-  ”Unge man, du har en sån tur att du får vara i närheten av henne. När hon var liten så tyckte hon att sin gamle far var ganska pinsam när hon tog killar hem.” Jag skrattade men sen så försvann flinet till en snopen min. Jag ställde mig framför Eric och satte mina händer på mannens axlar.

- ”Pappa? Kan det vara du?” Han nickade. Först fick jag tårar i ögonen så att jag bara ville gråta ut men sen försvann dem i en förbannad min.

- ”Så det betyder att jag är adopterad?! Det var lågt pappa. Vadå? Ni födde mig och såg att jag var en ängel och sen så övergav ni mig till en annan familj som gärna ville ha ett övernaturligt barn som värsta jävla sorgsna filmen?” Han fick inte fram något svar. Jag överrumlade honom helt. Vad stolt jag blev att jag äntligen kunde säga emot en vuxen. Jag hörde en massa folk komma ner för trappan. Jag ville inte göra en så stor grej av det, så jag sprang ut. Eric och Victor följde såklart efter. Bra! Jag sprang till bästa närmaste ställe att stanna och sitta på. Jag hittade en brygga. Perfekt. Jag sprang och satte mig med en duns på trät. Killarna satte sig bredvid mig. Lite senare så insåg jag att det här var min bro. Min bro som jag hade fått på min 5 års dag.

- ”Asså jag fattar inte! Hur kan dem vara så grymma. Jag kan inte rå för att jag föddes övernaturlig. Det kan jag inte. Och så adopterar dem mig. Så orättvisst. Jag har behandlat mina icke riktiga föräldrar som mina egna föräldrar. Så äckligt”

-  ”Jag förstår” Eric lade sin hand på min.

”Tack!” Plötsligt hörde jag ett gällt skrik. Ett skrik som jag hoppade till av. Ett skrik som mitt hjärta dog av. Det var Victor. Han var tydligen i vattnet. Jag började fnissa, för att jag trodde att han hade ramlat i  och skojat. Men det här var inte på skoj. Det här var allvar. Han skrek, och Eric var vid hans sida, men han kunde inte göra nånting. Han försökte dra upp honom, men jag skrek:

-  ”Eric, akta! Den kommer att dra ner dig med!” Han släppte taget och Victor försvann. Vi väntade minst 10 minuter, men ingen Victor syntes till.

Kap10

Chocktillstånd

 

Allt blev svart... Jag låg i en sån djup sömn, så att inte ens såren väckte mig. Det var någon som ruskade mig, och jag blev halvvaken. Det var Victor. Han som hade orsakat mina sår. Han som hade gjort sönder min framtida bil. Han som hade stulit ett baseboll trä för att skada min bil med. Men allt det där var för att rädda sin älskade bror. Jag väcktes till av ett ryck. Victor hade slagit mig med basebollträt.

- ”Asså är du helt fucking galen i huvudet eller? Först så misshandlar du min bil och sen så börjar du att slå mig.”

Victor släppte basebollträt och stod som paralyserad och bara stirrade rakt fram.

- ”Hallå? Du får ju titta på mig när jag pratar med dig!!” Jag tittade åt det håll han tittade åt. Först fattade jag ingenting men sen såg jag den stora blodiga fläcken som låg hopkurad framför dörren. Eric...

 

Jag öppnade bildörren och rusade ut. Mina ben orkade inte bära mig. Jag föll ihop. Jag kröp fram till Eric, och och satte örat mot hans bröst. Victor rusade fram till mig för resultat. Jag reste mig försiktigt på knä, och tittade Victor i ögonen. Jag såg hans tunga andetag i hans bröst.

- ”Victor, ta det lugnt. Han är bara medvetslös.” Hans andetag lättade.

- ”Det finns bara en sak att göra...”

- ”Nej Victor jag kan inte, inte efter det här. Han kommer aldrig att förlåta mig för det!”

- ”Det är nu eller aldrig, Joanna!” Han stirrade olyckligt på mig. Jag suckade. Det är bara att bita ihop och göra det. Jag började att böja mig ner så att jag kom ansikte mot ansikte med Eric. Jag närmade mig. Jag kysste honom. Inte en sån här hård kyss utan en mjuk och lätt kyss. Kärlekens kyss. Plötsligt så kände jag att han besvarade den. Vi båda satte oss upp, men slutade inte att kyssas. Han ville det här också. Vi var så uppe i oss själva så vi glömde bort Victor, som fortfarande är chockad. Han harklade sig lite försiktigt. Ingen reagerade. Han harklade sig lite mera. Ingen reaktion. Han skrek ”EN BJÖRN!” Då reagerade vi. Jag hoppade nästan en meter åt sidan, och såg det bruna monstret framför mig. Den var typ 3 meter hög!

Eric sprang fram och hämtade en vass pinne.

- ”Nej!” utbrast jag. ”Döda den inte” Jag gick fram till björnen, och tittade den djupt i ögonen.

- ”Vad gör du?!” Jag ignorerade Eric totalt och koncentrerade mig på björnen.

- ”Ta oss dit du kom ifrån. Nu!” Jag släppte blicken från björnen och den sprang iväg. Jag vände mig mot killarna, nickade och gick efter björnen. Killarna bara stod med öppna munnar, men till slut så fattade dem att dem skulle hänga med.

- ”Hur gjorde du det där?” Eric är alltid nyfiken.

- ”Gjorde vad?”

- ”Det du gjorde med björnen, det var... det går inte ens att beskriva. Det var magiskt. Är det en av dina änglakrafter?”

- ”Det kan man nog säga, ja.”

- ”Wow” Victor tittade uppåt mot skyn. Vi följde han med blicken. Det vi såg, mitt framför oss, var mitt eget slott. Mitt egna stora slott. Där jag var prinsessa! Genovien.