Kapitel 12
Kap12
Förtvivlelse
Han låg ihop kurad i sin säng dygnet runt, i flera dagar bara låg han där. Jag tog hand om honom varenda dag. Jag tycker så synd om honom. När jag inte tar hand om Eric så sörjer jag med. Victor var en god, god vän. Ett litet tag efter tragedin skulle jag gå ner till kiosken för att köpa en glass. Ett litet skimmer smög sig vid hörnet på kiosken. Jag följde efter för att kolla vad det var. Jag stannade tvärt och studerade den lilla genomskinliga killen som tittade på mig med ögon så som jag hade minns dem. Victor. Han stod en meter ifrån mig och ändå så sträckte han ut handen mot mig. Jag ville ta emot den, men jag var rädd. Han hade varit borta över två veckor. Vi såg att han inte kom tillbaka. Ingen chans att han klarade sig. Jag backade. Han tog ett steg närmare. Jag sprang därifrån, för att göra det jag skulle. Köpa glass. Jag kastade pengarna i expeditens famn och sprang ner till gatorna. Jag släppte fram tårarna som hade suttit där för länge. Jag föll ihop på asfalten och när jag slog ner till marken så somnade jag. Jag vaknade hastigt av högt prat. Jag blev halv vaken. Det var massor av folk omkring mig. Mina kompisar, mina adoptiva föräldrar, mina biologiska föräldrar, lite främlingar och Eric. Han stod vid hörnet och såg väldigt rädd ut. Jag ville gå upp och säga att jag mår bra, men då skulle jag ljuga. Och bredvid honom stod Victor. Jag ryckte till, men visade inte att jag var vaken.
- ”Men vad har hänt nu då?”
- ”Ja, jag vet inte!” Mummel, mummel och mer mummel...
- ”Hon ramlade” Den rösten kände jag igen. Kiera. Nu för första gången var jag glad att se henne. Hon rörde lite lätt vid mitt ben.
- ”Joanna. Joanna! Vakna!” Nu praktiskt sett skakade hon mig.
- ”Lugn Kiera, hon är bara medvetslös.” Den här rösten kände jag igen mycket väl. Min mamma, min riktiga mamma. Jag har inte träffat henne, eller iallafall inte medvetet. Hon har ju varit i mina drömmar. Hon böjde sig ner, och hennes blonda lockar sköljde mitt ansikte. Hon strök sin hand mot min kind. Den var alldeles varm, som en varulv. Jag satte mig upp tvärt, och reste mig upp så fort att det blev suddigt och en jädrans huvudvärk kom emot mig. Jag behövde springa bort. Mina ben svek mig. Jag hamnade på marken men flög snabbt upp igen. Men nej, ner igen. Men den här gången så tog Eric emot mig. Jag gav honom den blick som betydde ”Släpp mig” Och det gjorde han. Jag sprang ut till gatorna och irrade omkring. Jag såg en bänk. Jag snubblade till den som om jag vore full. Jag satte mig, eller snarare lade mig ner, och somnade direkt.
Är detta en novell?
Jag ska nog ta mig tid att läsa den ikväll :)
Det här är min lilla berättelse som jag typ har börjat att skriva på, den är inte värst bra men jag försöker att komma dit :)
Ja, det här är en novell som jag har börjat skriva på lite. Kanske inte är så bra, men men... jag kommer dit förr eller senare. c: :)
