Kapitel 10
Kap10
Chocktillstånd
Allt blev svart... Jag låg i en sån djup sömn, så att inte ens såren väckte mig. Det var någon som ruskade mig, och jag blev halvvaken. Det var Victor. Han som hade orsakat mina sår. Han som hade gjort sönder min framtida bil. Han som hade stulit ett baseboll trä för att skada min bil med. Men allt det där var för att rädda sin älskade bror. Jag väcktes till av ett ryck. Victor hade slagit mig med basebollträt.
- ”Asså är du helt fucking galen i huvudet eller? Först så misshandlar du min bil och sen så börjar du att slå mig.”
Victor släppte basebollträt och stod som paralyserad och bara stirrade rakt fram.
- ”Hallå? Du får ju titta på mig när jag pratar med dig!!” Jag tittade åt det håll han tittade åt. Först fattade jag ingenting men sen såg jag den stora blodiga fläcken som låg hopkurad framför dörren. Eric...
Jag öppnade bildörren och rusade ut. Mina ben orkade inte bära mig. Jag föll ihop. Jag kröp fram till Eric, och och satte örat mot hans bröst. Victor rusade fram till mig för resultat. Jag reste mig försiktigt på knä, och tittade Victor i ögonen. Jag såg hans tunga andetag i hans bröst.
- ”Victor, ta det lugnt. Han är bara medvetslös.” Hans andetag lättade.
- ”Det finns bara en sak att göra...”
- ”Nej Victor jag kan inte, inte efter det här. Han kommer aldrig att förlåta mig för det!”
- ”Det är nu eller aldrig, Joanna!” Han stirrade olyckligt på mig. Jag suckade. Det är bara att bita ihop och göra det. Jag började att böja mig ner så att jag kom ansikte mot ansikte med Eric. Jag närmade mig. Jag kysste honom. Inte en sån här hård kyss utan en mjuk och lätt kyss. Kärlekens kyss. Plötsligt så kände jag att han besvarade den. Vi båda satte oss upp, men slutade inte att kyssas. Han ville det här också. Vi var så uppe i oss själva så vi glömde bort Victor, som fortfarande är chockad. Han harklade sig lite försiktigt. Ingen reagerade. Han harklade sig lite mera. Ingen reaktion. Han skrek ”EN BJÖRN!” Då reagerade vi. Jag hoppade nästan en meter åt sidan, och såg det bruna monstret framför mig. Den var typ 3 meter hög!
Eric sprang fram och hämtade en vass pinne.
- ”Nej!” utbrast jag. ”Döda den inte” Jag gick fram till björnen, och tittade den djupt i ögonen.
- ”Vad gör du?!” Jag ignorerade Eric totalt och koncentrerade mig på björnen.
- ”Ta oss dit du kom ifrån. Nu!” Jag släppte blicken från björnen och den sprang iväg. Jag vände mig mot killarna, nickade och gick efter björnen. Killarna bara stod med öppna munnar, men till slut så fattade dem att dem skulle hänga med.
- ”Hur gjorde du det där?” Eric är alltid nyfiken.
- ”Gjorde vad?”
- ”Det du gjorde med björnen, det var... det går inte ens att beskriva. Det var magiskt. Är det en av dina änglakrafter?”
- ”Det kan man nog säga, ja.”
- ”Wow” Victor tittade uppåt mot skyn. Vi följde han med blicken. Det vi såg, mitt framför oss, var mitt eget slott. Mitt egna stora slott. Där jag var prinsessa! Genovien.
