NERLAGD BLOGG !

     Kap11

    Genovien

-  ”Ska vi gå in?” Victor rörde vid handtaget.

- ”Hörru, jag tror nog att det är bäst att jag går in först” Han log ursäktande och sa:

-   ”Damerna först.”  Jag gick långsamt in, var lite skraj faktiskt för första gången, vet inte riktigt varför. Det är liksom mitt rike. Det var tyst i den stora hallen. Eftersom det var ett väldigt stort hus, så var jag inte förvånad. Men ens sak hörde jag.

-  ”Hörni, tysta!” Jag gick med knarrande skor och skrämda andetag fram till det jag hörde. Jag tittade in genom dörren och trodde inte på det jag såg. Jag såg den lilla blonda flickan som lekte med barbie dockor bara sitta där på golvet. Min syster. Det var som ett spöke som satt med ryggen mot mig. Jag tappade min ryggsäck som föll på marken. Den lilla blonda flickans söta ansikte riktades mot mig.

-  ”Hej!” Hon vinkade till mig och sen fortsatte att leka. Jag vinkade tillbaka. Eric buffade mig i ryggen. Jag satte ett finger i skyn som betydde: ’Inte nu!’ En lång man kom plötsligt in genom köksdörren och stirrade på mig med flickan i ena handen och en kökskniv i den andra. Jag stirrade på den och började backa. Jag trodde att han var en galen mördare som skulle jaga oss med den. Men det enda han gjorde var att tappa den.

-  ”Joanna!” Han släppte den lilla flickans hand och rusade fram för att krama mig. Jag tänkte kasta mig ur hans famn och skrika ’Hur känner du mig?!’ men jag var ju prinsessa så hur skulle dem kunna undvika att känna mig? Jag kände mig iallafall dum att stå där och bli kramad av en gamling. Han släppte taget om mig och tittade mig djupt i ögonen, som om han skulle förhäxa mig som jag gjorde med björnen.

-   ”Välkommen hem, min älskade.” Min älskade? Har dem verkligen satt krav på alla betjänter att dem ska börja kalla mig ’min älskade’?

- ”Tack!” Eric stal min replik.

- ”Men vilka har vi här då? Är någon din pojkvän?” Eric räckte upp handen.

- ”Det må vara jag!”

-  ”Unge man, du har en sån tur att du får vara i närheten av henne. När hon var liten så tyckte hon att sin gamle far var ganska pinsam när hon tog killar hem.” Jag skrattade men sen så försvann flinet till en snopen min. Jag ställde mig framför Eric och satte mina händer på mannens axlar.

- ”Pappa? Kan det vara du?” Han nickade. Först fick jag tårar i ögonen så att jag bara ville gråta ut men sen försvann dem i en förbannad min.

- ”Så det betyder att jag är adopterad?! Det var lågt pappa. Vadå? Ni födde mig och såg att jag var en ängel och sen så övergav ni mig till en annan familj som gärna ville ha ett övernaturligt barn som värsta jävla sorgsna filmen?” Han fick inte fram något svar. Jag överrumlade honom helt. Vad stolt jag blev att jag äntligen kunde säga emot en vuxen. Jag hörde en massa folk komma ner för trappan. Jag ville inte göra en så stor grej av det, så jag sprang ut. Eric och Victor följde såklart efter. Bra! Jag sprang till bästa närmaste ställe att stanna och sitta på. Jag hittade en brygga. Perfekt. Jag sprang och satte mig med en duns på trät. Killarna satte sig bredvid mig. Lite senare så insåg jag att det här var min bro. Min bro som jag hade fått på min 5 års dag.

- ”Asså jag fattar inte! Hur kan dem vara så grymma. Jag kan inte rå för att jag föddes övernaturlig. Det kan jag inte. Och så adopterar dem mig. Så orättvisst. Jag har behandlat mina icke riktiga föräldrar som mina egna föräldrar. Så äckligt”

-  ”Jag förstår” Eric lade sin hand på min.

”Tack!” Plötsligt hörde jag ett gällt skrik. Ett skrik som jag hoppade till av. Ett skrik som mitt hjärta dog av. Det var Victor. Han var tydligen i vattnet. Jag började fnissa, för att jag trodde att han hade ramlat i  och skojat. Men det här var inte på skoj. Det här var allvar. Han skrek, och Eric var vid hans sida, men han kunde inte göra nånting. Han försökte dra upp honom, men jag skrek:

-  ”Eric, akta! Den kommer att dra ner dig med!” Han släppte taget och Victor försvann. Vi väntade minst 10 minuter, men ingen Victor syntes till.