Kapitel 4
Kap4
Familj
Nästa dag ville Eric gärna träffa min familj. Efter ett tag så gick jag med på det och jag körde honom dit med min smutsiga gamla pick-up.
”Asså jag har ingen speciellt bra känsla av det här!” Sa jag nervöst.
”Det kommer att gå bra” sa han med en sån lugnande röst att jag slappnade av. Ja, han kanske har rätt, tänkte jag för mig själv. Liksom vad kunde hända. Jag var så inne på att det skulle gå så bra med Eric och allt, att jag hade glömt bort att hela min familj är änglar! Men det kom jag inte på förrän mina föräldrar blev så förvånande av att vi kom, så att deras vingar bara flög upp från deras ryggar.
”Aaaaj!!!” skrek dem i mun på varandra. Eric blev så chockad av vingarna att han svimmade av rädsla.
”Ojdå!” sa jag och sprang till honom. Vilken tur att han landade på hundens luftmadrass, för att annars så skulle han få väldigt ont när han vakna.
”Åh, herre jösses! Stackars lilla pojken!” sa mamma när hon såg den 'lilla stackars pojken' som låg på luftmadrassen. Jag blängde på mamma för att man knappast kan kalla Eric för en liten pojke när han för sjutton är 18 år! Eric började kvicka till.
”Åh, vad är det om händer?!!” Eric satte sig upp plötsligt. Han började backa långsamt baklänges närmre och närmre dörren.
”Eric, det här är inte som du tror!” sa jag lite försiktigt.
”Jo, det är det. Ni är monster, eller hur? Odjur av nåt slag. Jag visste att du var för bra för att vara sann!” sa han och blängde på mig.
”Okej, Eric. Det kanske är bäst att berätta sanningen…” Han avbröt mig.
”Tror du?!”
”Sanningen är att jag och hela min familj är änglar med vingar som flyger upp när vi blir upphetsade eller rädda. Jag ville berätta för dig men…”
Han var redan ute genom dörren.
Kapitel 3
Kap3
Förändringar
Han öppnade dörren till sitt hus. Det var som en dröm. Nej, en fantasi. En enda önskan som alla ville ha. Jag stirrade i tomma intet. Allting finns ju här. Swimmingpool, studsmatta, all sorts mat, godis och frukter.
”Hjälp!” sa jag chockerat. Asså jag kunde inte tro det! Jag nöp mig själv i armen för att kolla om det här verkligen var verklighet.
”Aaaj!” sa jag av smärta. Jag var alldeles röd om armen.
”Vad gör du?” frågade Eric av skratt.
”Alltså det här är helt otroligt, vad fint ditt hus är! Jag är helt förstummad!”
”Haha, aah. Det brukar alla säga! Är… det… inte… hemtrevligt?” Stammade Eric upp.
”Jo gud jo! Det är ju helt otroligt!" Jag blev chockad över hur min röst lät. Det var sprickor i rösten, och det kunde man höra rätt uppenbart.
”Vad bra!” sa Eric och pustade ut. ”Men så du och Victor har alltså träffats?”
”Ja, jag är ju ny på den här skolan, så han visade mig runt lite. Och ni är tvillingar?”
”Aah, fast faktiskt så är jag 3 minuter äldre!” Han log lite hånfullt. Jag började fnittra. 10 sekunder senare så märkte jag att jag inte skulle ha gjort det, för att jag fnittrade som en gris. Jag grymtade! Och då började Eric gapskratta. Väldigt pinsamt.
”Kom upp på mitt rum, det är lite stökigt men det får väl duga för nu!” sa Eric efter sin lilla skrattattack.
”Du, jag tror nog inte att ditt rum är stökigare än mitt!” sa jag och gick upp för den oändliga trappan.
”Ditt rum är inte alls stökigt! Det är ju jätte fint!” sa jag argt, på skoj när jag kom upp till hans rum.
”Haha, ska du säga!”
”Va?” sa jag förhoppningsfullt för att jag sa att hans rum var fint och han sa ”ska du säga” och då kanske han menar att jag är fin!
”Äh, jag menar, haha, jag tror nog att jag kan säga detsamma!” sa Eric snabbt.
”Mm…” sa jag och kände att det blev en pinsam situation. Jag ville helst komma ur den.
”Ehm… ska vi sätta oss i soffan oh prata lite om ”läxor”? Sa jag och pekade med huvudet på soffan lite försiktigt. Eric hajade till och följde med.
”Ja, här är vi!” sa jag och tittade honom i hans grön-ögda blanka ögon.
”Ja” sa Eric och jag kanske såg i syne men det kändes som om att han böjde sig framåt lite. Jag gjorde det också, och plötsligt så var vi näsa mot näsa. Och sen så blev det mun mot mun…
Kapitel 2
Nervös
Det blev alldeles tyst när jag kom in i klassrummet. Det verkade som om jag var den som fick alla att hålla käften. Jag gick till ett fyrkantigt bronsfärgat bord med en lapp där det stod mitt namn på. Jag antog att det var min bänk. Jag hittade stolen som var samma färg som bordet, och som gnisslade när jag satte mig ner.
”Okej, Vi har fått en ny tjej i klassen, och det är erat uppdrag att ta hand om henne. Så säg hej till Joanna allihopa!”
”Hej…” mumlade alla runt mig. Dem verkade inte så värst intresserade av lektionen.
”Men okej, då återgår vi till lektionen. Alla, tar upp sina läseböcker.” sa fröken och satte sig vid sin kateder. Då vaknade alla till och märkte att de inte hade nån läsebok med sig. Inte jag heller för den delen.
”Så, tjopp tjopp.” sa fröken. Ingen rörde på sig, och ingen sade ett knyst. Ja, då måste väl jag storma in då.
”Men fröken.” började jag. ”Hur ska man kunna läsa en läsebok om man inte har nån med sig?”
”Är det så? Har ingen en läsebok med sig?” frågade fröken ut till klassen.
Alla ruskade på huvudet.
”Jaha, då får vi väl... Äh, vi slutar, tycker jag.”
Alla precis alla, förutom jag förstås, skrek ”Jaaaaaa”, trängdes och verkligen rusade ut ur klassrummet. Plötsligt så var jag den enda som var kvar.
”Ska inte du också gå hem?” frågade fröken och tittade på mig som ett stort frågetecken. Nää, nu var det jag som var ett stort frågetecken.
”Hem?? Vaddå hem?” sa jag lite irriterat.
”Hem, där du bor!” sa fröken också lite irriterat.
”Men va? Slutar vi nu? Vi har ju bara haft en halv lektion!”
"Ja, första dagen i high School är bara sådär korta. Egentligen så ska det vara en hel lektion, men jag var lite snäll i år. Kanske lite för snäll?”
”Ah men hejdå då" sa jag, för att slingra mig ut ur den här obekväma konversationen. Jag rusade så snabbt ut ur klassrummet att jag inte märkte att det var en kille med en massa papper, skolböcker och en massa annat. Såklart så ska jag vara så dum och klumpig att jag sprang in i honom och att alla papper och grejer bara flyger i luften åt alla håll!
”Åh, jag ber så hemskt mycket om ursäkt, madam.” Madam??
”Nej det var helt och hållet mitt fel, förlåt!” rabblade jag ur mig. Våra ögon möttes.
Jag blev helt chockad över hur söt han var. Men herregud det är ju läraren som visade mig runt imorse.
”Åh, hej Viktor!” sa jag.
"Aha, du har alltså träffat min tvillingbror Viktor. Hej jag heter Eric Wahlberg!” Sa han och sträckte ut sin hand för att hjälpa mig upp från marken.
”Hej! Joanna Hathaway!” Jag var så nervös, för att han var så söt. Konstigt att jag inte märkte det på Viktor. Fast i och för sig… dem ser inte precis likadana ut!
"Här kom, så ska du få se mitt hem. Det ligger precis bredvid skolan!" Jag fick inte fram ett enda ord!
Kapitel 1
JOANNA BERÄTTAR OM SITT FÖRSTA MÖTE MED ERIC
Kap1
Första dagen på High School
Det här var den tid på dagen då jag som mest önskade att jag inte kunde flyga.
High School.
Eller ”helvetet” kanske är ett bättre ord för det? Usch, varför föddes jag en ängel? Liksom finns det ens nån mening? Jag kan inte vara med på gympan för att när jag springer och blir upphetsad så bara flyger vingarna upp. Det gör jävligt ont, men det är det värt.
”Ursäkta, men är det du som är Joanna Hathaway?” Det kom fram en mörkhårig, lång kille som försökte att hjälpa mig att hitta. Det var en lärare. En väldigt ung lärare. Såg ut som om han bara var 18 år!
”Japp, det är jag.” Jag studerade honom väldigt noga, för att jag banne mig tyckte jag kände igen honom från nånting. Men det gjorde jag nog inte!
”Ursäkta att jag frågar, men varför tittar du på mig så där? Jag har nåt i ansiktet igen, eller hur?” Han försökte att ta bort nåt i ansiktet som inte fanns.
”Nej, nej. Förlåt, jag bara… nej det var inget.” Jag tittade ner på mina skor. Det kändes som jag skulle kräkas. ”Tror du att ni kan visa mig runt lite?” frågade jag försiktigt.
”Ja, naturligtvis! Kom hit, så ska du få se salen med svartkonster. Men du borde nog sätta på dig dem här skyddsglasögonen!” Han gav mig glasögonen som låg på ett runt litet träfärgat bord utanför B-salen för svartkonster. Jag förstod inte varför, men jag gjorde som han sa och satte på mig dem. Liksom varför ska man behöva skyddsglasögon för svartkonster. Han öppnade dörren och jag fick mig en liten överraskning precis innanför dörren. Jag blev väldigt lättad av att jag hade skyddsglasögon på mig för att jag skulle helst inte vilja ha en grodas urin i ögonen.
”Eeeeuww, usch.” skrek jag och hoppade runt i salen medans jag försökte att leta efter en toalett för att tvätta av mig.
”Åh, jag ber så himla mycket om ursäkt” sa han som höll i grodan när olyckan hände. Jag tittade ner i marken för att samla mig och sen rusade jag till toaletten. Jag tvättade ansiktet med kallt vatten och tvål, och tittade på mig själv i spegeln. Har skämt ut mig själv första dagen i high School. Inte så värst smart. Det här kommer att kosta mig lite längre fram i framtiden.
”Gick det bra?” sa mannen som visade mig runt. ”Här, så ska jag hjälpa dig.” Han gav mig en handuk.
Jag ville bara skrika att jag inte behöver nån hjälp. Men det skulle vara oförskämt, över allt som han har gjort för mig.
”Jag vet fortfarande inte vad du heter!” sa jag och blängde på honom.
”Åh, ursäkta. Såklart. Jag heter Viktor Wahlberg.
”Hej, Viktor. Ja du vet redan vad jag heter men jag kan säga det igen. Jag heter Joanna Af Wisborg och jag ska börja på den här high School skolan.
”Men du, tycker du att du har sett tillräckligt eller vill du…” Jag avbröt honom:
”Jag tror nog att det räcker för idag. Jag måste gå på några lektioner också…”
”Ja såklart, men vi ses vid lunch då!” Viktor gav sig iväg till sin lektion.
Jag gick iväg till min lektion. Mattematik. Blä! Jag hatar matte! Det är så pisstråkigt. Nej jag tror nog inte att jag vill tänka på piss nån mer… Riiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiing. Skolklockan ringde. Dags att gå och träffa mina nya klasskompisar!
Baksidan till min berättelse "Älskade Spegelbild"
Älskade Spegelbild är den första boken i serien.
”Var inte rädd, Eric.” sa spegelbilden i vattnet.
”Det är jag, Viktor!” Han trodde inte vad han hade hört. Sa spegelbilden just Viktor? Hans försvunna broder, hans tvillingbroder.
”Men hur…” sa han förtvivlat för sig själv. Spegelbilden såg ledsen ut och avbröt långsamt: ”Den tog mig! Den drog mig under vattnet tills mina andetag tog slut…”
Att vara oåterkalleligt förälskad i en ängel är som en underbar fantasi och en mardrömsliknande verklighet. Eric slits mellan sin intensiva passion för Joanna och en djup brodersvänskap med Viktor.
Älskade Spegelbild handlar om 18-åriga Joanna Hathaway som hamnar i ett blodigt äventyr på jakt efter sin väns försvunna broder. Efter att ha sett odjur som dem aldrig har sett förut, så sätter dem sig, skadade, vid Joannas bro som hon fick när hon var liten. Han tittar på sig själv i det kristall klara vattnet… och så märker han det underligaste han någonsin har sett förut. Han såg att hans spegelbild inte rörde sig som han gjorde. Och att han plötsligt kan prata med den.
Detta är den spännande början på Erics och Joannas omöjliga kärlekshistoria – en romantisk saga som har förtrollat miljoner läsare världen över.
