Kapitel 16
Kap16
Sjukhuset besöket
”Men hur? Jag har ju inte ens känt Victor, jag har bara varit med honom det här året! Du är ju hans bror, tvillingbror till och med, så du känner ju honom mest av alla här!”Jag blev helt till mig.
” Det tyckte tydligen inte Victor ..” mumlade Eric med näsan i marken. Jag blev helt förvirrad, i ena sekunden så hatade Victor mig och i andra så ger han mig sina värdigheter. Jag fattade noll.
Läkaren kom in genom dörren och höll inte i en journal längre utan ett slutresultat. Jag satte mig i en bekväm position och lyssnade noga på orden som kom ut ur hans mun.
”Du blir utskriven nu, så du kan åka hem. Men om det blir några problem alls så kontaktar du oss omedelbart.” Jag nickade som svar, klädde på mig och åkte hem med killarna.
Det kändes ovant att gå in i mitt hus igen, som om jag aldrig riktigt medvetet har varit här inne. Säkert sjukhusets fel ..
- ”Joanna ! Var har du varit ? Vi har letat överallt efter dig, och er för den delen.” Mamma kramade ur min luft så jag knappt kunde prata.
- ”Letade du på sjukhuset ?” sa jag när jag äntligen fick tillbaka min röst. Enligt hennes reaktion så anade jag att de inte hade letat där.
- ”Har du skadat dig ? Vad sa läkaren ?”
- ”Det är lugnt, ingen fara, jag blev ju utskriven ser du. ” Den enda reaktion av pappa var en nickning och en rygg till köket. Jag antar väl att han har varit orolig, men har släppt det nu, eller bara inte vill visa det. Jag orkade bara inte bry mig om det just nu.
- ”Det kanske är bäst för oss att dra oss hemåt.” sa Victor och gjorde en gest mot dörren.
- ”Åh, jag följer med.” Jag drog av jackan från hatt stället och smällde igen dörren med en smäll som gjorde huvudvärk i allas huvuden. Så botemedlet vore nog vara lite frisk luft.
Promenaden var lång, men ändå kändes kort. Alldeles nyss så var vi hemma hos mig, men nu plötsligt är vi hemma hos dem.
- ”Ja, vi ses väll imorgon då.” sa Eric och kramade mig på samma sätt som mamma hade gjort, fast mjukare.
- ”Ja, vi ses imorgon.” sa jag och log vänligt mot Eric och sen mot Victor, och sen så vände jag mig om och började att gå. Jag traskade iväg med mina converse i släp, och gick då då långsamt hemåt. Det var en väg precis i mellan huset och mig och jag brydde mig inte om att det var röd gubbe. Jag var för kär för att bry mig om det. Plötsligt på min höger sida, så hörde jag något som tutade och två ljus som blev till en stark vit scen som bländade mig fruktansvärt. Det enda jag kommer ihåg efter det är allt jag kände en hård duns mot min högra sida, och att jag inte såg så mycket. Bara svart.
Sjukhuset besöket
”Men hur? Jag har ju inte ens känt Victor, jag har bara varit med honom det här året! Du är ju hans bror, tvillingbror till och med, så du känner ju honom mest av alla här!”Jag blev helt till mig.
” Det tyckte tydligen inte Victor ..” mumlade Eric med näsan i marken. Jag blev helt förvirrad, i ena sekunden så hatade Victor mig och i andra så ger han mig sina värdigheter. Jag fattade noll.
Läkaren kom in genom dörren och höll inte i en journal längre utan ett slutresultat. Jag satte mig i en bekväm position och lyssnade noga på orden som kom ut ur hans mun.
”Du blir utskriven nu, så du kan åka hem. Men om det blir några problem alls så kontaktar du oss omedelbart.” Jag nickade som svar, klädde på mig och åkte hem med killarna.
Det kändes ovant att gå in i mitt hus igen, som om jag aldrig riktigt medvetet har varit här inne. Säkert sjukhusets fel ..
- ”Joanna ! Var har du varit ? Vi har letat överallt efter dig, och er för den delen.” Mamma kramade ur min luft så jag knappt kunde prata.
- ”Letade du på sjukhuset ?” sa jag när jag äntligen fick tillbaka min röst. Enligt hennes reaktion så anade jag att de inte hade letat där.
- ”Har du skadat dig ? Vad sa läkaren ?”
- ”Det är lugnt, ingen fara, jag blev ju utskriven ser du. ” Den enda reaktion av pappa var en nickning och en rygg till köket. Jag antar väl att han har varit orolig, men har släppt det nu, eller bara inte vill visa det. Jag orkade bara inte bry mig om det just nu.
- ”Det kanske är bäst för oss att dra oss hemåt.” sa Victor och gjorde en gest mot dörren.
- ”Åh, jag följer med.” Jag drog av jackan från hatt stället och smällde igen dörren med en smäll som gjorde huvudvärk i allas huvuden. Så botemedlet vore nog vara lite frisk luft.
Promenaden var lång, men ändå kändes kort. Alldeles nyss så var vi hemma hos mig, men nu plötsligt är vi hemma hos dem.
- ”Ja, vi ses väll imorgon då.” sa Eric och kramade mig på samma sätt som mamma hade gjort, fast mjukare.
- ”Ja, vi ses imorgon.” sa jag och log vänligt mot Eric och sen mot Victor, och sen så vände jag mig om och började att gå. Jag traskade iväg med mina converse i släp, och gick då då långsamt hemåt. Det var en väg precis i mellan huset och mig och jag brydde mig inte om att det var röd gubbe. Jag var för kär för att bry mig om det. Plötsligt på min höger sida, så hörde jag något som tutade och två ljus som blev till en stark vit scen som bländade mig fruktansvärt. Det enda jag kommer ihåg efter det är allt jag kände en hård duns mot min högra sida, och att jag inte såg så mycket. Bara svart.
Kommentarer
Trackback
