Kapitel 17
Kap17
Flashbacken
'Dunk, dunk dunk, dunk' Mitt huvud tog kål på mig. För ett tag så trodde jag att jag var blind. Men mina ögon vägrade bara att öppna sig. Jag kände nån puffa till mig lite lätt, men mina ögon satt fast som lim. Jag hörde mummel, mummel och mer mummel och nu kände jag någon som tog tag i min hand. Även fast jag inte kunde se nånting, så visste jag att det var Eric. Efter en liten stund så kände jag ett par läppar mot mina, och då ville mina ögon öppnas med ett ryck. Jag tittade in i Erics söta kristallblåas ögon, och han log med sitt breda leende. Jag log tillbaka, blinkade några gånger och, med Erics hjälp, försöka sätta mig upp.
- ”Hon har vaknat!” hörde jag nån säga, och nu plötsligt så märkte jag att det var en samling med folk i rummet. När jag vred huvudet mot alla personer, så sa de inget utan bara stirrade konstigt på mig, nyfikna på om jag kunde prata.
- ”Var är jag?” vågade jag till slut fråga.
- ”På sjukhuset, känner du inte igen dig? Du blev ju utskriven här ifrån den här veckan.” Nu tittade alla på mig med en bekymrad blick.
- ”Nej, jag känner inte igen mig alls. Vem är jag?” Läkaren kom in igenom dörren och viskade något i Erics öra. Hans blick blev från normal till skräckslagen.
- ”Vad är det?” frågade kvinnan som hade frågat mig förut om jag kände igen mig.
- ”Det här kan nog vara en bra förklaring till att hon inte kommer ihåg något.” Han sörplade med munnen och alla lyssnade noggrant. ”Hon har minnesförlust.” Alla drog ett andetag, inklusive jag. Ingen sa nånting, men det såg ut som Eric höll på något som han har tänkt på.
- ”Det är nog inte så konstigt för att hon just blev träffad av en lastbil, men det är en sak som har bekymrat mig. Hur kan Joanna ha glömt allting .. förutom mig?” Hela uppmärksamheten riktades mot mig, och jag tittade ner på mina händer.
- ”Ehh, jag vet inte. Jag bara kände igen dig från nånting. Jag tror härifrån.” Jag gav honom ett foto, på oss två, som vi hade tagit utanför skolan i somras. Halva glaset var sprucket. ”När jag vaknade så måste jag haft ner den på marken.” Eric log när han såg minerna på våra ansikten på fotot. Det var en flummig dag, det där.
- ”Så är det här ögonblicket det enda du minns?” Han tittade upp från bilden med en slumpen min.
- ”Ja, det är det enda jag kan få upp i mitt huvud nu.” Läkaren kom in, för typ tionde gången, och pratade med så låg röst att jag fick säga åt samlingen att vara tysta.
- ”Ja, som jag sa till Eric så har ju Joanna fått minnesförlust. Men det är på nåt sett inte en hel, så hon kan minnas nåt nu, och så kan det hända att hon kan få några flashbacks.”
- ”Vad är en flashback?” Det var ju inte så konstigt att jag inte visste vad det var på grund av minnesförlusten.
- ”En flashback är när man ser i det förflutna, för en liten stund. Det kanske kan hända ibland, och då kommer du att vara lite borta i verkligheten. Men det är säkert ingen fara.”
- ”Vänta, nu fattar jag inte allt här, sa du att jag kommer att se i det förflutna? Jag fattar liksom inte.”
- ”Vad vi menar med att du kommer att se i det förflutna så menar vi att du kanske kommer att få bilder, eller videos, om några tillfällen i ditt förflutna. Några viktiga saker att minnas typ.” Resten av vad han sa kunde jag inte höra. Jag kunde inte höra nånting egentligen. Jag såg bara svart.
Ett litet ljus i ögonvrån skymtade och jag försökte att se vad det var. Jag såg mig sitta vid en bro, jag grät. Efter en liten stund så kom Eric efter mig, och efter honom kom en kille som jag inte visste vem det var. Men jag kände igen honom lite. Eric höll om mig, och jag såg något som skumpade i vattnet. Jag kikade lite närmre och plötsligt så såg jag en hand som tog tag i killens ben. Han skrek och hamnade i vattnet, och Eric försökte att dra upp honom, men mitt förflutna jag sa åt honom att släppa. Killen försvann i vattnet. Jag trodde att jag hade sett allt, men flashbacken ville visa mig något nytt. Jag följdes med killen och monstret under vattnet och såg var den tog honom nånstans. De stannade vid en port utanför en grotta. Monstret sa nånting, och porten öppnades. Jag blev förvånad hur länge den där killen kunde hålla andan. Jag följdes med innan porten stängdes. Jag såg att monstret låste in killen i en fängelsehåla, och så gick han tillbaka till sitt arbete. Jag drogs tillbaka, emot min vilja, tillbaka till verkligheten. Jag vaknade ur flashbacken med ett ryck.
- ”Victor!” skrek jag samtidigt som jag försökte att hämta andan. Nu förstår jag åtminstone vad som hände. Den där killen var Victor. Erics försvunne tvillingbror. Flashbacken handlade om kvällen när han försvann i vattnet. När jag hade lugnat mig lite, så vågade Eric fråga mig vad jag hade gjort dem senaste minuterna jag var borta.
- ”Jag fick en sån här flashback.” Alla tittade undrande på mig. ”Och jag vet var Victor är.”
Flashbacken
'Dunk, dunk dunk, dunk' Mitt huvud tog kål på mig. För ett tag så trodde jag att jag var blind. Men mina ögon vägrade bara att öppna sig. Jag kände nån puffa till mig lite lätt, men mina ögon satt fast som lim. Jag hörde mummel, mummel och mer mummel och nu kände jag någon som tog tag i min hand. Även fast jag inte kunde se nånting, så visste jag att det var Eric. Efter en liten stund så kände jag ett par läppar mot mina, och då ville mina ögon öppnas med ett ryck. Jag tittade in i Erics söta kristallblåas ögon, och han log med sitt breda leende. Jag log tillbaka, blinkade några gånger och, med Erics hjälp, försöka sätta mig upp.
- ”Hon har vaknat!” hörde jag nån säga, och nu plötsligt så märkte jag att det var en samling med folk i rummet. När jag vred huvudet mot alla personer, så sa de inget utan bara stirrade konstigt på mig, nyfikna på om jag kunde prata.
- ”Var är jag?” vågade jag till slut fråga.
- ”På sjukhuset, känner du inte igen dig? Du blev ju utskriven här ifrån den här veckan.” Nu tittade alla på mig med en bekymrad blick.
- ”Nej, jag känner inte igen mig alls. Vem är jag?” Läkaren kom in igenom dörren och viskade något i Erics öra. Hans blick blev från normal till skräckslagen.
- ”Vad är det?” frågade kvinnan som hade frågat mig förut om jag kände igen mig.
- ”Det här kan nog vara en bra förklaring till att hon inte kommer ihåg något.” Han sörplade med munnen och alla lyssnade noggrant. ”Hon har minnesförlust.” Alla drog ett andetag, inklusive jag. Ingen sa nånting, men det såg ut som Eric höll på något som han har tänkt på.
- ”Det är nog inte så konstigt för att hon just blev träffad av en lastbil, men det är en sak som har bekymrat mig. Hur kan Joanna ha glömt allting .. förutom mig?” Hela uppmärksamheten riktades mot mig, och jag tittade ner på mina händer.
- ”Ehh, jag vet inte. Jag bara kände igen dig från nånting. Jag tror härifrån.” Jag gav honom ett foto, på oss två, som vi hade tagit utanför skolan i somras. Halva glaset var sprucket. ”När jag vaknade så måste jag haft ner den på marken.” Eric log när han såg minerna på våra ansikten på fotot. Det var en flummig dag, det där.
- ”Så är det här ögonblicket det enda du minns?” Han tittade upp från bilden med en slumpen min.
- ”Ja, det är det enda jag kan få upp i mitt huvud nu.” Läkaren kom in, för typ tionde gången, och pratade med så låg röst att jag fick säga åt samlingen att vara tysta.
- ”Ja, som jag sa till Eric så har ju Joanna fått minnesförlust. Men det är på nåt sett inte en hel, så hon kan minnas nåt nu, och så kan det hända att hon kan få några flashbacks.”
- ”Vad är en flashback?” Det var ju inte så konstigt att jag inte visste vad det var på grund av minnesförlusten.
- ”En flashback är när man ser i det förflutna, för en liten stund. Det kanske kan hända ibland, och då kommer du att vara lite borta i verkligheten. Men det är säkert ingen fara.”
- ”Vänta, nu fattar jag inte allt här, sa du att jag kommer att se i det förflutna? Jag fattar liksom inte.”
- ”Vad vi menar med att du kommer att se i det förflutna så menar vi att du kanske kommer att få bilder, eller videos, om några tillfällen i ditt förflutna. Några viktiga saker att minnas typ.” Resten av vad han sa kunde jag inte höra. Jag kunde inte höra nånting egentligen. Jag såg bara svart.
Ett litet ljus i ögonvrån skymtade och jag försökte att se vad det var. Jag såg mig sitta vid en bro, jag grät. Efter en liten stund så kom Eric efter mig, och efter honom kom en kille som jag inte visste vem det var. Men jag kände igen honom lite. Eric höll om mig, och jag såg något som skumpade i vattnet. Jag kikade lite närmre och plötsligt så såg jag en hand som tog tag i killens ben. Han skrek och hamnade i vattnet, och Eric försökte att dra upp honom, men mitt förflutna jag sa åt honom att släppa. Killen försvann i vattnet. Jag trodde att jag hade sett allt, men flashbacken ville visa mig något nytt. Jag följdes med killen och monstret under vattnet och såg var den tog honom nånstans. De stannade vid en port utanför en grotta. Monstret sa nånting, och porten öppnades. Jag blev förvånad hur länge den där killen kunde hålla andan. Jag följdes med innan porten stängdes. Jag såg att monstret låste in killen i en fängelsehåla, och så gick han tillbaka till sitt arbete. Jag drogs tillbaka, emot min vilja, tillbaka till verkligheten. Jag vaknade ur flashbacken med ett ryck.
- ”Victor!” skrek jag samtidigt som jag försökte att hämta andan. Nu förstår jag åtminstone vad som hände. Den där killen var Victor. Erics försvunne tvillingbror. Flashbacken handlade om kvällen när han försvann i vattnet. När jag hade lugnat mig lite, så vågade Eric fråga mig vad jag hade gjort dem senaste minuterna jag var borta.
- ”Jag fick en sån här flashback.” Alla tittade undrande på mig. ”Och jag vet var Victor är.”
Kapitel 16
Kap16
Sjukhuset besöket
”Men hur? Jag har ju inte ens känt Victor, jag har bara varit med honom det här året! Du är ju hans bror, tvillingbror till och med, så du känner ju honom mest av alla här!”Jag blev helt till mig.
” Det tyckte tydligen inte Victor ..” mumlade Eric med näsan i marken. Jag blev helt förvirrad, i ena sekunden så hatade Victor mig och i andra så ger han mig sina värdigheter. Jag fattade noll.
Läkaren kom in genom dörren och höll inte i en journal längre utan ett slutresultat. Jag satte mig i en bekväm position och lyssnade noga på orden som kom ut ur hans mun.
”Du blir utskriven nu, så du kan åka hem. Men om det blir några problem alls så kontaktar du oss omedelbart.” Jag nickade som svar, klädde på mig och åkte hem med killarna.
Det kändes ovant att gå in i mitt hus igen, som om jag aldrig riktigt medvetet har varit här inne. Säkert sjukhusets fel ..
- ”Joanna ! Var har du varit ? Vi har letat överallt efter dig, och er för den delen.” Mamma kramade ur min luft så jag knappt kunde prata.
- ”Letade du på sjukhuset ?” sa jag när jag äntligen fick tillbaka min röst. Enligt hennes reaktion så anade jag att de inte hade letat där.
- ”Har du skadat dig ? Vad sa läkaren ?”
- ”Det är lugnt, ingen fara, jag blev ju utskriven ser du. ” Den enda reaktion av pappa var en nickning och en rygg till köket. Jag antar väl att han har varit orolig, men har släppt det nu, eller bara inte vill visa det. Jag orkade bara inte bry mig om det just nu.
- ”Det kanske är bäst för oss att dra oss hemåt.” sa Victor och gjorde en gest mot dörren.
- ”Åh, jag följer med.” Jag drog av jackan från hatt stället och smällde igen dörren med en smäll som gjorde huvudvärk i allas huvuden. Så botemedlet vore nog vara lite frisk luft.
Promenaden var lång, men ändå kändes kort. Alldeles nyss så var vi hemma hos mig, men nu plötsligt är vi hemma hos dem.
- ”Ja, vi ses väll imorgon då.” sa Eric och kramade mig på samma sätt som mamma hade gjort, fast mjukare.
- ”Ja, vi ses imorgon.” sa jag och log vänligt mot Eric och sen mot Victor, och sen så vände jag mig om och började att gå. Jag traskade iväg med mina converse i släp, och gick då då långsamt hemåt. Det var en väg precis i mellan huset och mig och jag brydde mig inte om att det var röd gubbe. Jag var för kär för att bry mig om det. Plötsligt på min höger sida, så hörde jag något som tutade och två ljus som blev till en stark vit scen som bländade mig fruktansvärt. Det enda jag kommer ihåg efter det är allt jag kände en hård duns mot min högra sida, och att jag inte såg så mycket. Bara svart.
Sjukhuset besöket
”Men hur? Jag har ju inte ens känt Victor, jag har bara varit med honom det här året! Du är ju hans bror, tvillingbror till och med, så du känner ju honom mest av alla här!”Jag blev helt till mig.
” Det tyckte tydligen inte Victor ..” mumlade Eric med näsan i marken. Jag blev helt förvirrad, i ena sekunden så hatade Victor mig och i andra så ger han mig sina värdigheter. Jag fattade noll.
Läkaren kom in genom dörren och höll inte i en journal längre utan ett slutresultat. Jag satte mig i en bekväm position och lyssnade noga på orden som kom ut ur hans mun.
”Du blir utskriven nu, så du kan åka hem. Men om det blir några problem alls så kontaktar du oss omedelbart.” Jag nickade som svar, klädde på mig och åkte hem med killarna.
Det kändes ovant att gå in i mitt hus igen, som om jag aldrig riktigt medvetet har varit här inne. Säkert sjukhusets fel ..
- ”Joanna ! Var har du varit ? Vi har letat överallt efter dig, och er för den delen.” Mamma kramade ur min luft så jag knappt kunde prata.
- ”Letade du på sjukhuset ?” sa jag när jag äntligen fick tillbaka min röst. Enligt hennes reaktion så anade jag att de inte hade letat där.
- ”Har du skadat dig ? Vad sa läkaren ?”
- ”Det är lugnt, ingen fara, jag blev ju utskriven ser du. ” Den enda reaktion av pappa var en nickning och en rygg till köket. Jag antar väl att han har varit orolig, men har släppt det nu, eller bara inte vill visa det. Jag orkade bara inte bry mig om det just nu.
- ”Det kanske är bäst för oss att dra oss hemåt.” sa Victor och gjorde en gest mot dörren.
- ”Åh, jag följer med.” Jag drog av jackan från hatt stället och smällde igen dörren med en smäll som gjorde huvudvärk i allas huvuden. Så botemedlet vore nog vara lite frisk luft.
Promenaden var lång, men ändå kändes kort. Alldeles nyss så var vi hemma hos mig, men nu plötsligt är vi hemma hos dem.
- ”Ja, vi ses väll imorgon då.” sa Eric och kramade mig på samma sätt som mamma hade gjort, fast mjukare.
- ”Ja, vi ses imorgon.” sa jag och log vänligt mot Eric och sen mot Victor, och sen så vände jag mig om och började att gå. Jag traskade iväg med mina converse i släp, och gick då då långsamt hemåt. Det var en väg precis i mellan huset och mig och jag brydde mig inte om att det var röd gubbe. Jag var för kär för att bry mig om det. Plötsligt på min höger sida, så hörde jag något som tutade och två ljus som blev till en stark vit scen som bländade mig fruktansvärt. Det enda jag kommer ihåg efter det är allt jag kände en hård duns mot min högra sida, och att jag inte såg så mycket. Bara svart.
