Kapitel 13
Kap13
Förlåtelse
Jag vaknade av att en fågel satte sig på min axel. Det var en solig morgon utanför köpcentret, och jag låg där på en bänk, helt förtvivlad av vad som hade hänt. Jag började med att sätta mig upp. Det blev alldeles suddigt och huvudvärken slog mig med ett slag. Fågeln satt fortfarande på min axel, och vakade ut över stan. Människor gick förbi, och tittade undrande på mig. En tonåring som hade blivit en uteliggare med en fågel på axeln.. Men det var jag inte. Jag var bara en förvirrad ungdom som traskade ute på stan kl 2 på natten. En förvirrad ungdom som inte hittade hem. En förvirrad ungdom som behövde någonstans att sova. Jag kisade mot min klocka på min kritvita arm. Klockan var 12 och månen var fortfarande på den ljusblåa himlen, på väg ner. Alla borde vara jätte oroliga för mig nu. Jag visste att det här skulle bli svårt, men jag behövde verkligen träffa Eric just nu. Senast jag träffade honom så trodde han att jag var galen. Jag måste berätta för Eric att jag har sett Victor, men jag kan inte. Det skulle göra honom fruktansvärt galen. Och helt förvirrad. Han skulle bara ha gett sig ut på ett väldigt farligt uppdrag. Att leta efter honom. Och han kommer att misslyckas. Det är bara jag som kan se honom. Tror jag iallafall.
Jag ställde mig upp, och tog ett djupt andetag. Jag kanske inte var så stadig, men jag kan inte bo på den där bänken. Jag började att gå med tunga steg hemåt. Där jag gick och gick, det kändes som det tog en evighet. Men till slut så stod jag där, utanför Erics dörr, med ena handen på ringklockan. Jag tryckte till och och en liten trudelutt lät från den lilla manicken. Agda, deras husmor, öppnade dörren som vanligt. Hon förstod på min blick att jag var orolig för Eric och ville prata med honom. Utan ord, stängde hon dörren och kom aldrig tillbaka. Jag bankade på dörren minst 10 gånger men ingen öppnade. Jag gick runt huset till bakgården och såg en blänkande silvrig stege stå lutad mot husväggen. Jag ställde min klacksko på ena trappsteget, hittade balansen och började att klättra. Jag hade ställt stegen så den stod mot Eric och Victors sovrumsfönster. Jag kom upp och satte händerna på fönstret och kikade in. Det första jag såg var Eric som satt i sängen med ansiktet i sina händer. Han skakade av rädsla, det kunde jag känna inom mig. Eric tog upp ansiktet ur sin famn och tittade mot badrumsdörren. Han började att prata i tomma intet. Först så trodde jag att han pratade för sig själv, men inte länge till när jag tittade mot badrumsdörren. Där i öppningen stod den killen jag hade trott jag bara kunde se. Victor satte sig bredvid Eric i sängen och höll om honom medans Eric lade sig i hans famn. Sen så försvann båda två i ett glittrande skimmer.
