Kapitel 14
Kap14
I en annan värld
Jag tryckte och tryckte och fönstret gled upp lite i taget. Efter 10 minuter så var det en tillräcklig stor öppning för att jag skulle kunna klättra in. Jag pressade in magen och var plötsligt inne i Eric och Victors rum. Jag satte mig på sängen och letade spår efter dem. Jag var helt förvirrad. I ena sekunden så var dem där. Eric och spöket Victor. Men det tog bara 3 sekunder och dem var borta i ett glittrande skimmer. Som magi. Jag trodde aldrig att när man dog att man kunde träffa på dem levande och ta dem till en annan dimension.
- ”Perfekt Joanna, sitt och grubbla lite till så kanske du kommer på det. Jag har ju blivit galen. Jag ser i syne. Folk har börjat tvivla på mig. Till och med Agda är rädd för mig. Säkert Eric med. Jag måste ta mig samman. Jag måste släppa det.” Jag gick med ett rensat huvud ut ur deras rum, nerför stegen och på väg hem. Jag klarade inte det här. Det var tillräckligt mycket för mig att ta in just nu. Efter allt som hade hänt. Jag var så knasig i huvudet att jag inte såg den stora stocken mitt framför mig som jag just skulle gå in i.
- ”Nej, akta!” En kille från busshållplatsen bredvid ropade. Det var Robin från skolan. Den stöddigaste, elakingen i skolan. Han tror att han är cool och alla gillar honom. Men egentligen, så hatar alla honom. Men att han räddar mig, nästan, känns lite obekvämt. Jag ramlade på stocken och hamnade på andra sidan på mage. Det gjorde inte ont,men jag blev liggande på marken. Plötsligt så kände jag ett par kalla händer mot min arm. Det var Robin som hade varit förberedd att fånga in mig. Och nu var han här.
- ”Gick det bra, det såg ut att vara ett illa fall!” Robins jordbruna glänsande ögon tittade i på mig. Han var så söt. ”Hallå?”
- ”Ja, gud ja det gick bra.” Jag reste mig upp ostadigt men hamnade ändå på marken bredvid Robin igen.
- ”Asså mår du bra?” Hans min blev till en rädsla.
- ”Ja, jag mår finemang!” Jag ljög. Sanningen är att jag såg två av Robin. Plötsligt så blev det suddigt i mina ögon. Nu blev jag rädd, men jag visade det inte. Nu blev det svart, okej, nu fick jag faktiskt panik. Jag lade mig på rygg och sprattlade med mina armar och ben, och babblade om att jag var blind och hade svårt att andas. Det sista jag såg var ett blinkande ljus och ljudet av sirener. Det första jag såg när jag vaknade var Robin vid min vita sjukhus säng, och ja.. allt i rummet var helt kritvitt. Doktorn kom in, ställde sig bredvid Robin och bläddrade i massa papper i hans journal. Hans min var trumpet. Jag hade väntat mig en glad min att han skulle säga att allt var fint, och att jag skulle få åka hem, men nej. Ledsen min i ansiktet och ord på läpparna som inte ville komma ut. Men plötsligt så kom dem.
- ”Jag måste tyvärr säga att du lider av en svår sjukdom som kan leda till stress och hallucinationer, och det är en väldigt allvarlig sjukdom till att börja med. Vi må ha hittat små delar till en namnlös sjukdom som är väldigt, väldigt farlig, som kanske inte går att botas.” Ändå om jag inte visste vad sjukdomen var för någon, så fick dem orden mig stum, troligtvis för alltid.
Kapitel 13
Kap13
Förlåtelse
Jag vaknade av att en fågel satte sig på min axel. Det var en solig morgon utanför köpcentret, och jag låg där på en bänk, helt förtvivlad av vad som hade hänt. Jag började med att sätta mig upp. Det blev alldeles suddigt och huvudvärken slog mig med ett slag. Fågeln satt fortfarande på min axel, och vakade ut över stan. Människor gick förbi, och tittade undrande på mig. En tonåring som hade blivit en uteliggare med en fågel på axeln.. Men det var jag inte. Jag var bara en förvirrad ungdom som traskade ute på stan kl 2 på natten. En förvirrad ungdom som inte hittade hem. En förvirrad ungdom som behövde någonstans att sova. Jag kisade mot min klocka på min kritvita arm. Klockan var 12 och månen var fortfarande på den ljusblåa himlen, på väg ner. Alla borde vara jätte oroliga för mig nu. Jag visste att det här skulle bli svårt, men jag behövde verkligen träffa Eric just nu. Senast jag träffade honom så trodde han att jag var galen. Jag måste berätta för Eric att jag har sett Victor, men jag kan inte. Det skulle göra honom fruktansvärt galen. Och helt förvirrad. Han skulle bara ha gett sig ut på ett väldigt farligt uppdrag. Att leta efter honom. Och han kommer att misslyckas. Det är bara jag som kan se honom. Tror jag iallafall.
Jag ställde mig upp, och tog ett djupt andetag. Jag kanske inte var så stadig, men jag kan inte bo på den där bänken. Jag började att gå med tunga steg hemåt. Där jag gick och gick, det kändes som det tog en evighet. Men till slut så stod jag där, utanför Erics dörr, med ena handen på ringklockan. Jag tryckte till och och en liten trudelutt lät från den lilla manicken. Agda, deras husmor, öppnade dörren som vanligt. Hon förstod på min blick att jag var orolig för Eric och ville prata med honom. Utan ord, stängde hon dörren och kom aldrig tillbaka. Jag bankade på dörren minst 10 gånger men ingen öppnade. Jag gick runt huset till bakgården och såg en blänkande silvrig stege stå lutad mot husväggen. Jag ställde min klacksko på ena trappsteget, hittade balansen och började att klättra. Jag hade ställt stegen så den stod mot Eric och Victors sovrumsfönster. Jag kom upp och satte händerna på fönstret och kikade in. Det första jag såg var Eric som satt i sängen med ansiktet i sina händer. Han skakade av rädsla, det kunde jag känna inom mig. Eric tog upp ansiktet ur sin famn och tittade mot badrumsdörren. Han började att prata i tomma intet. Först så trodde jag att han pratade för sig själv, men inte länge till när jag tittade mot badrumsdörren. Där i öppningen stod den killen jag hade trott jag bara kunde se. Victor satte sig bredvid Eric i sängen och höll om honom medans Eric lade sig i hans famn. Sen så försvann båda två i ett glittrande skimmer.
