Kapitel 5
Kap5
Besvikelser
Nästa dag mådde jag inge’ bra! Jag hade fortfarande skuldkänslor för vad som hände med Eric. Men jag ligger risigt illa ute. Han vet våran hemlighet, och jag vet inte om jag kan lita på honom till 100 %. Jag…
- ”Joanna!” hörde jag någon ropa bakom mig. Jag kände igen rösten direkt. Det var Victor.
- ”Åh, hej Victor…” mumlade jag när han kom ikapp. Han stannade. Jag stannade inte förrän några sekunder senare. Men jag vände mig aldrig om. Jag blängde på honom genom mitt bruna tjocka hår.
- ”Jag fattar fortfarande inte hur du kunde göra så!” Jag kände hans ögon som stirrade mig i nacken. Jag suckade.
- ”Men för sjutton svara då!” skrek han. Jag vände mig om för att skrika någonting, men jag fick inte fram ett enda ljud mellan tårarna. Jag bröt ihop, och det fanns ingenting som jag kunde göra.
- ”Jag…”
- ”Nej, vet du vad?!” avbröt han mig. ”Jag har bara en sak att säga till dig, Joanna. Och det här kommer ifrån både mig och Eric. Stick och brinn!” Han slängde sina läroböcker på det blanka trägolvet och sprang iväg.
- ”Fan!” sa jag dystert och började gå hemåt. Jag gick den avlånga korridoren fram till ytterdörren, och alla som hade sett det lilla dramat mitt i korridoren stirrade på mig. Fan, tänkte jag igen. Vilket jävla kaos!
Jag gick ut i det regniga vädret, och blev dyngsur bara några steg ute. Jag accepterade det och började gå med tunga steg hemåt. Men någonting stoppade mig. Det var deras hus. Victor och Erics hus. Jag ville inte stanna, men så var jag vid deras fönster ändå. Och där, precis där, så satt Victor och Eric i soffan och, den som grät, ja det var ju då Eric. Jag gick därifrån med raska steg. Jag kunde det inte. Jag kunde det bara inte! När jag kom hem så såg jag att 3 polisbilar stod utanför vårt hus.
- ”Va?” sa jag och sprang in. När jag kom in i vardagsrummet så såg jag mamma, pappa och typ 15 poliser stå i en cirkel runt platsen där Eric ramlade.
- ”Vad i…?” sa jag förvirrande och puttade 2 poliser ur vägen. Jag stannade upp, och tittade chockat ner på brottsplatsen. Jag var så rädd att jag inte kunde andas.
- ”Det här är inte han, det kan inte vara han!!” skrek jag till den närmaste polisen.
- ”Jo, det är han. Vi har kollat DNA:t och allt.” sa han.
- ” Men det är ju omöjligt!”
- ”Okej, jag säger det här bara en gång, så lyssna väldigt noga nu! Eric Felix Wahlberg ligger här på golvet död, punkt slut!” Jag stirrade på honom med mördar ögon.
Besvikelser
Nästa dag mådde jag inge’ bra! Jag hade fortfarande skuldkänslor för vad som hände med Eric. Men jag ligger risigt illa ute. Han vet våran hemlighet, och jag vet inte om jag kan lita på honom till 100 %. Jag…
- ”Joanna!” hörde jag någon ropa bakom mig. Jag kände igen rösten direkt. Det var Victor.
- ”Åh, hej Victor…” mumlade jag när han kom ikapp. Han stannade. Jag stannade inte förrän några sekunder senare. Men jag vände mig aldrig om. Jag blängde på honom genom mitt bruna tjocka hår.
- ”Jag fattar fortfarande inte hur du kunde göra så!” Jag kände hans ögon som stirrade mig i nacken. Jag suckade.
- ”Men för sjutton svara då!” skrek han. Jag vände mig om för att skrika någonting, men jag fick inte fram ett enda ljud mellan tårarna. Jag bröt ihop, och det fanns ingenting som jag kunde göra.
- ”Jag…”
- ”Nej, vet du vad?!” avbröt han mig. ”Jag har bara en sak att säga till dig, Joanna. Och det här kommer ifrån både mig och Eric. Stick och brinn!” Han slängde sina läroböcker på det blanka trägolvet och sprang iväg.
- ”Fan!” sa jag dystert och började gå hemåt. Jag gick den avlånga korridoren fram till ytterdörren, och alla som hade sett det lilla dramat mitt i korridoren stirrade på mig. Fan, tänkte jag igen. Vilket jävla kaos!
Jag gick ut i det regniga vädret, och blev dyngsur bara några steg ute. Jag accepterade det och började gå med tunga steg hemåt. Men någonting stoppade mig. Det var deras hus. Victor och Erics hus. Jag ville inte stanna, men så var jag vid deras fönster ändå. Och där, precis där, så satt Victor och Eric i soffan och, den som grät, ja det var ju då Eric. Jag gick därifrån med raska steg. Jag kunde det inte. Jag kunde det bara inte! När jag kom hem så såg jag att 3 polisbilar stod utanför vårt hus.
- ”Va?” sa jag och sprang in. När jag kom in i vardagsrummet så såg jag mamma, pappa och typ 15 poliser stå i en cirkel runt platsen där Eric ramlade.
- ”Vad i…?” sa jag förvirrande och puttade 2 poliser ur vägen. Jag stannade upp, och tittade chockat ner på brottsplatsen. Jag var så rädd att jag inte kunde andas.
- ”Det här är inte han, det kan inte vara han!!” skrek jag till den närmaste polisen.
- ”Jo, det är han. Vi har kollat DNA:t och allt.” sa han.
- ” Men det är ju omöjligt!”
- ”Okej, jag säger det här bara en gång, så lyssna väldigt noga nu! Eric Felix Wahlberg ligger här på golvet död, punkt slut!” Jag stirrade på honom med mördar ögon.
Kommentarer
Trackback
