Kapitel 15
Kap15
Bara ett ögonblick när det var sant
- ”Ursäkta, det lät som du sa att jag har en farlig, namnlös sjukdom. ” Sa jag med ett litet leende på läpparna, hoppades att han skämtade.
- ”Ja, du hörde rätt.” sa han dystert. Jag flämtade till.
- ”Men hur, var, när, vad? Fick jag fram mellan dem snabba andetagen.
- ”När vi röntgade dig så hittade vi små delar till den här namnlösa sjukdomen, men det finnas många förklaringar till hur dem kom dit.” Jag såg att det ryckte lite i hans ansikte.
- ”Men var, när, vad?” Jag fick nästan panik.
- ”Ifall jag inte vet hur det hände så vet jag inte heller var, så jag kan tyvärr inte svara på det.” Nu började läkaren nästan bli lite arg.
- ”Men när, vad?” Mitt hjärta slog trippelt så fort.
- ”Det måste har hänt för inte så länge sen för att spåren till dem små delarna är nya.” Nu kunde han nästan inte hålla sig.
- ”Men vad?” Nu skrek jag nästan. Och det gjorde läkaren också.
- ”Du vet vad !” Det fick tyst på allihopa i rummet. Läkaren blev trött på mig och gick ut ur rummet. Robin som satt bredvid mig vände sig mot mig med stora ögon.
- ”Wow, där var det någon som hade vaknat på fel sida av sängen !”
- ”Eller hur !”
- ”Hur mår du, är du okej?”
- ”Robin, du satt här, du hörde allt, hur tror du jag mår?!” Jag lade mig ner på kudden och suckade tungt.
- ”Förlåt..” Robin tittade ner i sitt knä.
- ”Nej jag menade inte så.. Förlåt.”
Knack, knack, knack
- ”Hej.” Där i öppningen stod Eric med blommor i famnen.
- ”Eric, hur? Du försvann, du var borta, du...”
- ”Schhhhhh, du måste ha inbillat dig. Jag är ju här.” Jag orkade inte tänka mer, det enda jag kunde tänka på var att Eric var här. Jag kände mig alltid trygg när jag var med honom. Som om ingen skulle ta sig förbi honom. Att han var min hemliga sköld.
- ”Kan du åtminstone säga var du har varit? Jag har letat efter dig överallt !”
- ”Vi säger att jag har varit och hälsat på min mormor.” Hans ord var glada, men falska, men hans min var skraj. Kan nog bero på att han har försvunnit med sin döde bror i ett glittrande skimmer till en annan dimension.
- ”Eric..”
- ”Bry dig inte om det nu, nu är vi ju här för dig !” Han ögonbryn böjde sig till en irriterad min.
- ”Okey..” Ta det lugnt, tänkte jag. Det blev tyst, och en konstig situation spred sig mellan oss. Jag som hatar pinsamt tystna situationer, upphävde den.
- ”Så Eric, när ska du få dina ankomster från Victor?” Hans min blev lite trumpet, men tvingades att svara.
- ”Nej, dem har inte meddelat mig om det än. Jag kanske inte ens får dem.”
- ”Men vem ska då få dem?” Nu kom Robin in i bilden.
- ”Du.” Han pekade på mig.
- ”Hon?” Robins ögonbyn blev till en undrande blick.
- ”Jag?” Jag blev förvånad, och sen så såg alla ut som frågetecken.
