Läs !
Kapitel 21
Kapitel 21
”Balans”
Blinkande ljus i mörkret. Sirener som tjuter i öronen. Bilen som susar på gatorna och som alla aktar sej för. Det rätta namnet på bilen är ambulans. Bilen tvärstannade och alla rusade in genom dörren med Victor på bår. Adrenalinet pumpade och vi krävde att få reda på vad det var för fel på Victors ben. De drog in Victor i ett vinrött rum och drog för skynket mitt framför näsan på oss. Vi satte oss lite längre bort på en avlång bänk, och väntade tyst på svar. Pinsam tystnad. Jag hatar pinsam tystnad. Jag böjde mej fram och la min huvud i mitt knä. Jag reste mej snabbt upp, och allt blev suddigt. Sen så blev det suddiga svart. Jag kände att mina ben slog hårt mot golvet, synen fortfarande svart. Jag såg mej. Jag såg mej som liten sitta vid min egna bro. Jag pratade med någon. Först så trodde jag att jag pratade med min spegelbild, men sen så såg jag någonting som kom upp ur vattnet. Det var monstret. Det var monstret som kidnappade Victor. Och monstret som mördade min farmor.. Det var svårt att höra vad vi sa, men jag kunde uppfatta några enstaka ord från monstret.
- ”Du.. ska.. få.. min.. hämnd.. vara.. ljuv.. hejdå.. Joanna..” Sen försvann den.
[ Det här blev ett ganska kort inlägg.
Nästa kapitel kommer nog ut nån gång den här veckan
Hoppas att ni gillade den
Kommentera gärna! ]
Kapitel 20
Kap 20
Heart skips a beat
Jag och Eric rusade fram till Victor som låg avsvimmad på marken. Jag tänkte bara på en sak. Jag sträckte hastigt ut armen och lade två av mina fingrar på hans hals. Jag höll andan. Efter några sekunder så kände jag två dunkar, och sen två till. Jag suckade lättat.
- ”Han har puls.” Jag tittade på Eric och det såg ut som om han inte hade någon puls alls. Jag bad honom att sätta sej på bänken lite längre bort, så skulle jag ta hand om Victor. Han gick bort och jag lutade mej fram och lade mitt öra mot hans bröst.
- 'Dunk dunk, dunk dunk' Ja det där var ju ett bra tecken.
Jag lutade mej så att min mun var vid hans öra.
- ”Victor, jag vet inte om du kan höra mej, men din bror behöver dej.” Jag sneglade mot Eric som låg med ansiktet i hans famn. ”Okej, han behöver dej mycket! Om du kan höra mej nu, så måste du vakna! Eric är inte den enda som behöver dej. Jag behöver dej också. Vem annars ska hjälpa mej med skolan? Du måste vakna nu. Victor.. jag är rädd. Jag klarar inte det här. Och speciellt inte Eric. Snälla vakna.” Victors ögon spärrades upp hans kastanjebruna ögon log mot mej. Jag skrek åt Eric att komma och höll Victors hand så hårt att jag nästan bröt den.
- Asså seriöst jag var så rädd! Mitt hjärta hoppade några slag och..” Jag kunde knappt prata.
Victor fnissade åt mitt beteende.
- ”Kom så går vi hem.” Eric och jag började gå, men inte Victor. Vi tittade bakåt och kollade varför han inte följde efter.
- ”Vad är det?” Jag satte mej på huk framför honom. Han såg livrädd ut. Då blev jag rädd.
- ”Ja, jag, jag, jag...” Han avbröt meningen.
- ”Du vadå?” Jag skrek nästan så rädd var jag.
- ”Jag kan inte röra mej.”
- ”Vadå inte röra dej? Det är såklart att du kan röra dej! Det här är väl ingen av dina tricks för att få oss att bära dej hem va?” Jag tog det här som ett skämt.
- ”Nej asså seriöst, jag kan inte röra mina ben. De är som förlamade.”
Kapitel 19
Kap19
Jakten på tonåringen
15 styckna med dykarutrustning, 30 styckna polismän och två tonåringar. Vi alla dök ner i vattnet på jakt efter Victor. Jag simmade först, med Eric bredvid mig och alla andra bakom. Jag var den enda som visste var han var, pga mina flashbacks jag har fått. Jag hade halsbandet som jag hade hittat i vattnet runt min hals, och ett bandage runt mitt köttsår på handen. Jag simmade längst botten som jag hade gjort förut, och såg ett vitt ljus långt borta. Jag viftade åt Eric att komma och nu såg han det också. Det var tur för att jag trodde att det bara var en annan flashback. Eric var lite snabbare än mig på att agera, så det var han som tog tag i min hand och drog mig till det mystiska ljuset.
Till slut så blev ljuset så stark så att den bländade oss helt. Vi såg bara vitt i några sekunder, men sen så hörde vi ett gällt skrik ovanför oss. Det var Victor.
- ”Det måste då betyda att Victor är precis ovanför oss, på land.” Mer tänkte jag inte utan jag grabbade tag i Erics hand och simmade upp till ytan. I nästa sekund så var vi uppe i en mörk, kuslig grotta. Det första som vi såg var, vad vi tror, en människo fångare. Det var som en stor manick, som typ drar in människorna. Alltså det är svårt att förklara, ni skulle bara se den! Tillbaka till verkligheten.
Vi tittade bort från människo fångaren, och blicken fastnade på buren. Som var tom. Men var har Victor tagit vägen? Ett lågt skratt hördes bakom oss. Vi tittade hastigt bakåt och såg det hemska monstret som hade kidnappat vår kompis. Jag såg honom bara som ett kräk, men jag tror att Eric hade lite andra tankar i huvudet.
- ”Var är min bror?” Jag såg att Eric knöt sin knytnäve. Jag har alltid vetat att han aldrig har varit tålmodig.
- ”Åh, du menar den här lilla oduglingen?” Han håll upp människo fångaren. Jag tog ett steg framåt, rasande, men Eric stoppade mig. ”Ja, det är typ ingenting kvar av honom längre men hans själ är i alla fall här.” Plötsligt så kom det 10 'monster' till som tydligen var hans tjänare.
- ”Sätt de i buren, så får de svälta ihjäl.” Ledaren skrattade igen ondskefullt och de bar in oss i buren mot vår egen vilja. Jag försökte att ta mig ur hans grepp, men han var för stark. I nästa sekund så var vi inlåsta i en fågelbur för människor. En av Ledarens tjänare plockade upp människo fångaren och gav den till Ledaren. Ledaren sa något på ett annat språk, och det enda som vi kunde tyda var Victor. Jag vet inte om jag skulle vara arg eller rädd. Jag vet inte hur jag kände mig egentligen, men alla känslor bara rabblade upp i en endaste kaos. Jag fick ett så kallat utbrott. Och det utbrottet ledde till en flashback.
Jag såg Ledaren, som planerade någonting. Han höll i något svart och runt. Han gav den till en av hans tjänare, utan att vi märkte det. Sen så tog en tjänare mej, och en Eric.Den här flashbacken utspelas inte för så länge sedan, förstår ni. Den tjänare som bar in Eric i buren lade den där svarta och runda grejen försiktigt i Erics byxficka. Sen så såg jag inge mer.
Jag vände mig mot Eric. Det blev alldeles tyst, för att alla tittade på mig och undrade vad som hände. Det var så tyst, så jag tycktes hörde ett tickande. Ett tickande som tickade snabbare och snabbare. Ett tickande som hördes från Erics byxficka. Och det var då jag förstod det. Jag slängde mig över Eric, tog bomben ur Erics byxficka och kastade den på monsterna, som inte visste vad som hade hänt, för att det gick för snabbt. 'KABOOOOOM!' sa det och plötsligt så var monstren borta. För en sekund så trodde jag att jag hade råkat spränga upp Victors själ också, men när all rök försvann så såg vi en pojke som låg på golvet. Och pojken var Victor.
Kapitel 18
Kap18
Åkturen till helvetet
'Brum brum' Bilen startade och vi körde iväg i en väldans fart. Hela polisstyrkan, dykarutrustning + jag och Eric, alla satt i en klump i bilen påväg till samma bro som Victor försvann på. Jag var själva ledaren över åkturen. Ja, ni kommer väll ihåg mina fina små flashbacks? Jag såg Victor och var han tog vägen, så nu ska vi åka och rädda honom. Att ta med hela polisstyrkan var nog lite att ta i, men det är bäst att inte klaga.
- ”Åh, hur mycket är det kvar?” gnällde Eric med ett stön, och han såg riktigt grön ut av illamående.
- ”Inte alls långt kvar.” Jag tittade hastigt på en vägskylt och märkte att jag skulle säga något.
- ”Sväng höger här.” sa jag och pekade in på en smal väg. Vi åkte förbi en glasskiosk och då insåg jag att vi var framme. Jag sprang ner till bron med Eric hack i häl och tvärstannade vid slutet.
- ”Ja, nu är det bara för poliserna att ta de där dykarutrustningarna och hoppa i.” sa Eric och tog en snabb blick mot vattnet. Alltig blev svart i mina ögon och plötsligt så kändes det som jag tittade igenom någon annans. Jag tittade åt höger och såg mig stå där med slutna ögon. Jag måste alltså vara Eric.
Jag tittade ner igen och såg något som skymtade i vattnet. Plötsligt så blev det där skymtet till någon som var väldigt suddig. Men senare så började han att klara upp sig.
- ”Var inte rädd, Eric.” sa spegelbilden i vattnet.
”Det är jag, Viktor!” Han trodde inte vad han hade hört. Sa spegelbilden just Viktor? Hans försvunna broder, hans tvillingbroder. ”Men hur…” sa han förtvivlat för sig själv. Spegelbilden såg ledsen ut och avbröt långsamt: ”Den tog mig! Den drog mig under vattnet tills mina andetag tog slut…” Jag vaknade upp i mig själv. och, utan att tänka mig för, så dök jag ner i vattnet, utan dykarutrustning. Jag hörde Eric skrika 'NEEEJ, du kommer att skada.. ' efter mig. 'dig' fortsatte jag meningen i mitt huvud, men jag orkade inte bry mig. Jag simmade så långt ner, på botten, och försökte att se nånting i det här smutsiga saltvattnet. Jag kravlade mig framåt mot något som jag insåg var ett ljus. Jag drog händerna fram och tillbaka i sanden, och stötte in i något hårt. Jag tittade på min hand som var röd av blodet, men det sköljdes snabbt iväg. Jag fick ett djupt köttsår, men jag stängde in smärtan. Jag såg att det var en sten som jag hade stött in på, men bredvid stenen så låg något som skymtade silver. Jag tog upp det, och vid ett väldigt dåligt tillfälle, så fick jag en till flashback.
Den här gången så såg jag Victor och Eric sitta vid sängen, lite innan jag tog en stege och kikade igenom fönstret när de försvann i ett glittrande sken. Eric tog av något från hans hals och satte den på Victor. Det var halsbandet som jag håller i nu, och halsbandet som jag gav Eric det tillfället på fotot. Den måste ha ramlat av när monstret drog ner Victor under vattnet.
Jag vaknade ur flashbacken och bara några sekunder senare så kände jag att jag inte hade någon luft kvar. Jag var för svag att simma uppåt så jag sjönk ner långsamt. Det sista jag såg var en person med dykarutrustning som dök efter mig. Jag vaknade senare med alla över mig. Jag satte mig upp och försökte att kravla mig ner i vattnet igen, men Eric hindrade mig.
- ”Sa jag inte att du skulle skada dig! Vad var det som du såg där nere egentligen?” Jag tittade ner på mina knän, på försök att komma ihåg vad som hände.
- ”Jag simmade ner längst på botten, och försökte känna om det var något där. Sen så fick jag det här..” Jag visade upp min hand som såg mycket värre ut nu än vad det gjorde förut. ”.. och så hittade jag det här.” Jag tog av mig halsbandet från min hals och lade det i Erics hand. ”Det är Victors.” Eric blev förstummad så jag fortsatte. ”Jag hittade den ganska långt ut i havet, så nu har vi iallafall något att gå på.” En i polisstyrkan gick fram till mig, tog min hand och sa: ”Nu kör vi.”
Kapitel 17
Flashbacken
'Dunk, dunk dunk, dunk' Mitt huvud tog kål på mig. För ett tag så trodde jag att jag var blind. Men mina ögon vägrade bara att öppna sig. Jag kände nån puffa till mig lite lätt, men mina ögon satt fast som lim. Jag hörde mummel, mummel och mer mummel och nu kände jag någon som tog tag i min hand. Även fast jag inte kunde se nånting, så visste jag att det var Eric. Efter en liten stund så kände jag ett par läppar mot mina, och då ville mina ögon öppnas med ett ryck. Jag tittade in i Erics söta kristallblåas ögon, och han log med sitt breda leende. Jag log tillbaka, blinkade några gånger och, med Erics hjälp, försöka sätta mig upp.
- ”Hon har vaknat!” hörde jag nån säga, och nu plötsligt så märkte jag att det var en samling med folk i rummet. När jag vred huvudet mot alla personer, så sa de inget utan bara stirrade konstigt på mig, nyfikna på om jag kunde prata.
- ”Var är jag?” vågade jag till slut fråga.
- ”På sjukhuset, känner du inte igen dig? Du blev ju utskriven här ifrån den här veckan.” Nu tittade alla på mig med en bekymrad blick.
- ”Nej, jag känner inte igen mig alls. Vem är jag?” Läkaren kom in igenom dörren och viskade något i Erics öra. Hans blick blev från normal till skräckslagen.
- ”Vad är det?” frågade kvinnan som hade frågat mig förut om jag kände igen mig.
- ”Det här kan nog vara en bra förklaring till att hon inte kommer ihåg något.” Han sörplade med munnen och alla lyssnade noggrant. ”Hon har minnesförlust.” Alla drog ett andetag, inklusive jag. Ingen sa nånting, men det såg ut som Eric höll på något som han har tänkt på.
- ”Det är nog inte så konstigt för att hon just blev träffad av en lastbil, men det är en sak som har bekymrat mig. Hur kan Joanna ha glömt allting .. förutom mig?” Hela uppmärksamheten riktades mot mig, och jag tittade ner på mina händer.
- ”Ehh, jag vet inte. Jag bara kände igen dig från nånting. Jag tror härifrån.” Jag gav honom ett foto, på oss två, som vi hade tagit utanför skolan i somras. Halva glaset var sprucket. ”När jag vaknade så måste jag haft ner den på marken.” Eric log när han såg minerna på våra ansikten på fotot. Det var en flummig dag, det där.
- ”Så är det här ögonblicket det enda du minns?” Han tittade upp från bilden med en slumpen min.
- ”Ja, det är det enda jag kan få upp i mitt huvud nu.” Läkaren kom in, för typ tionde gången, och pratade med så låg röst att jag fick säga åt samlingen att vara tysta.
- ”Ja, som jag sa till Eric så har ju Joanna fått minnesförlust. Men det är på nåt sett inte en hel, så hon kan minnas nåt nu, och så kan det hända att hon kan få några flashbacks.”
- ”Vad är en flashback?” Det var ju inte så konstigt att jag inte visste vad det var på grund av minnesförlusten.
- ”En flashback är när man ser i det förflutna, för en liten stund. Det kanske kan hända ibland, och då kommer du att vara lite borta i verkligheten. Men det är säkert ingen fara.”
- ”Vänta, nu fattar jag inte allt här, sa du att jag kommer att se i det förflutna? Jag fattar liksom inte.”
- ”Vad vi menar med att du kommer att se i det förflutna så menar vi att du kanske kommer att få bilder, eller videos, om några tillfällen i ditt förflutna. Några viktiga saker att minnas typ.” Resten av vad han sa kunde jag inte höra. Jag kunde inte höra nånting egentligen. Jag såg bara svart.
Ett litet ljus i ögonvrån skymtade och jag försökte att se vad det var. Jag såg mig sitta vid en bro, jag grät. Efter en liten stund så kom Eric efter mig, och efter honom kom en kille som jag inte visste vem det var. Men jag kände igen honom lite. Eric höll om mig, och jag såg något som skumpade i vattnet. Jag kikade lite närmre och plötsligt så såg jag en hand som tog tag i killens ben. Han skrek och hamnade i vattnet, och Eric försökte att dra upp honom, men mitt förflutna jag sa åt honom att släppa. Killen försvann i vattnet. Jag trodde att jag hade sett allt, men flashbacken ville visa mig något nytt. Jag följdes med killen och monstret under vattnet och såg var den tog honom nånstans. De stannade vid en port utanför en grotta. Monstret sa nånting, och porten öppnades. Jag blev förvånad hur länge den där killen kunde hålla andan. Jag följdes med innan porten stängdes. Jag såg att monstret låste in killen i en fängelsehåla, och så gick han tillbaka till sitt arbete. Jag drogs tillbaka, emot min vilja, tillbaka till verkligheten. Jag vaknade ur flashbacken med ett ryck.
- ”Victor!” skrek jag samtidigt som jag försökte att hämta andan. Nu förstår jag åtminstone vad som hände. Den där killen var Victor. Erics försvunne tvillingbror. Flashbacken handlade om kvällen när han försvann i vattnet. När jag hade lugnat mig lite, så vågade Eric fråga mig vad jag hade gjort dem senaste minuterna jag var borta.
- ”Jag fick en sån här flashback.” Alla tittade undrande på mig. ”Och jag vet var Victor är.”
Kapitel 16
Sjukhuset besöket
”Men hur? Jag har ju inte ens känt Victor, jag har bara varit med honom det här året! Du är ju hans bror, tvillingbror till och med, så du känner ju honom mest av alla här!”Jag blev helt till mig.
” Det tyckte tydligen inte Victor ..” mumlade Eric med näsan i marken. Jag blev helt förvirrad, i ena sekunden så hatade Victor mig och i andra så ger han mig sina värdigheter. Jag fattade noll.
Läkaren kom in genom dörren och höll inte i en journal längre utan ett slutresultat. Jag satte mig i en bekväm position och lyssnade noga på orden som kom ut ur hans mun.
”Du blir utskriven nu, så du kan åka hem. Men om det blir några problem alls så kontaktar du oss omedelbart.” Jag nickade som svar, klädde på mig och åkte hem med killarna.
Det kändes ovant att gå in i mitt hus igen, som om jag aldrig riktigt medvetet har varit här inne. Säkert sjukhusets fel ..
- ”Joanna ! Var har du varit ? Vi har letat överallt efter dig, och er för den delen.” Mamma kramade ur min luft så jag knappt kunde prata.
- ”Letade du på sjukhuset ?” sa jag när jag äntligen fick tillbaka min röst. Enligt hennes reaktion så anade jag att de inte hade letat där.
- ”Har du skadat dig ? Vad sa läkaren ?”
- ”Det är lugnt, ingen fara, jag blev ju utskriven ser du. ” Den enda reaktion av pappa var en nickning och en rygg till köket. Jag antar väl att han har varit orolig, men har släppt det nu, eller bara inte vill visa det. Jag orkade bara inte bry mig om det just nu.
- ”Det kanske är bäst för oss att dra oss hemåt.” sa Victor och gjorde en gest mot dörren.
- ”Åh, jag följer med.” Jag drog av jackan från hatt stället och smällde igen dörren med en smäll som gjorde huvudvärk i allas huvuden. Så botemedlet vore nog vara lite frisk luft.
Promenaden var lång, men ändå kändes kort. Alldeles nyss så var vi hemma hos mig, men nu plötsligt är vi hemma hos dem.
- ”Ja, vi ses väll imorgon då.” sa Eric och kramade mig på samma sätt som mamma hade gjort, fast mjukare.
- ”Ja, vi ses imorgon.” sa jag och log vänligt mot Eric och sen mot Victor, och sen så vände jag mig om och började att gå. Jag traskade iväg med mina converse i släp, och gick då då långsamt hemåt. Det var en väg precis i mellan huset och mig och jag brydde mig inte om att det var röd gubbe. Jag var för kär för att bry mig om det. Plötsligt på min höger sida, så hörde jag något som tutade och två ljus som blev till en stark vit scen som bländade mig fruktansvärt. Det enda jag kommer ihåg efter det är allt jag kände en hård duns mot min högra sida, och att jag inte såg så mycket. Bara svart.
Kapitel 15
Kap15
Bara ett ögonblick när det var sant
- ”Ursäkta, det lät som du sa att jag har en farlig, namnlös sjukdom. ” Sa jag med ett litet leende på läpparna, hoppades att han skämtade.
- ”Ja, du hörde rätt.” sa han dystert. Jag flämtade till.
- ”Men hur, var, när, vad? Fick jag fram mellan dem snabba andetagen.
- ”När vi röntgade dig så hittade vi små delar till den här namnlösa sjukdomen, men det finnas många förklaringar till hur dem kom dit.” Jag såg att det ryckte lite i hans ansikte.
- ”Men var, när, vad?” Jag fick nästan panik.
- ”Ifall jag inte vet hur det hände så vet jag inte heller var, så jag kan tyvärr inte svara på det.” Nu började läkaren nästan bli lite arg.
- ”Men när, vad?” Mitt hjärta slog trippelt så fort.
- ”Det måste har hänt för inte så länge sen för att spåren till dem små delarna är nya.” Nu kunde han nästan inte hålla sig.
- ”Men vad?” Nu skrek jag nästan. Och det gjorde läkaren också.
- ”Du vet vad !” Det fick tyst på allihopa i rummet. Läkaren blev trött på mig och gick ut ur rummet. Robin som satt bredvid mig vände sig mot mig med stora ögon.
- ”Wow, där var det någon som hade vaknat på fel sida av sängen !”
- ”Eller hur !”
- ”Hur mår du, är du okej?”
- ”Robin, du satt här, du hörde allt, hur tror du jag mår?!” Jag lade mig ner på kudden och suckade tungt.
- ”Förlåt..” Robin tittade ner i sitt knä.
- ”Nej jag menade inte så.. Förlåt.”
Knack, knack, knack
- ”Hej.” Där i öppningen stod Eric med blommor i famnen.
- ”Eric, hur? Du försvann, du var borta, du...”
- ”Schhhhhh, du måste ha inbillat dig. Jag är ju här.” Jag orkade inte tänka mer, det enda jag kunde tänka på var att Eric var här. Jag kände mig alltid trygg när jag var med honom. Som om ingen skulle ta sig förbi honom. Att han var min hemliga sköld.
- ”Kan du åtminstone säga var du har varit? Jag har letat efter dig överallt !”
- ”Vi säger att jag har varit och hälsat på min mormor.” Hans ord var glada, men falska, men hans min var skraj. Kan nog bero på att han har försvunnit med sin döde bror i ett glittrande skimmer till en annan dimension.
- ”Eric..”
- ”Bry dig inte om det nu, nu är vi ju här för dig !” Han ögonbryn böjde sig till en irriterad min.
- ”Okey..” Ta det lugnt, tänkte jag. Det blev tyst, och en konstig situation spred sig mellan oss. Jag som hatar pinsamt tystna situationer, upphävde den.
- ”Så Eric, när ska du få dina ankomster från Victor?” Hans min blev lite trumpet, men tvingades att svara.
- ”Nej, dem har inte meddelat mig om det än. Jag kanske inte ens får dem.”
- ”Men vem ska då få dem?” Nu kom Robin in i bilden.
- ”Du.” Han pekade på mig.
- ”Hon?” Robins ögonbyn blev till en undrande blick.
- ”Jag?” Jag blev förvånad, och sen så såg alla ut som frågetecken.
Kapitel 14
Kap14
I en annan värld
Jag tryckte och tryckte och fönstret gled upp lite i taget. Efter 10 minuter så var det en tillräcklig stor öppning för att jag skulle kunna klättra in. Jag pressade in magen och var plötsligt inne i Eric och Victors rum. Jag satte mig på sängen och letade spår efter dem. Jag var helt förvirrad. I ena sekunden så var dem där. Eric och spöket Victor. Men det tog bara 3 sekunder och dem var borta i ett glittrande skimmer. Som magi. Jag trodde aldrig att när man dog att man kunde träffa på dem levande och ta dem till en annan dimension.
- ”Perfekt Joanna, sitt och grubbla lite till så kanske du kommer på det. Jag har ju blivit galen. Jag ser i syne. Folk har börjat tvivla på mig. Till och med Agda är rädd för mig. Säkert Eric med. Jag måste ta mig samman. Jag måste släppa det.” Jag gick med ett rensat huvud ut ur deras rum, nerför stegen och på väg hem. Jag klarade inte det här. Det var tillräckligt mycket för mig att ta in just nu. Efter allt som hade hänt. Jag var så knasig i huvudet att jag inte såg den stora stocken mitt framför mig som jag just skulle gå in i.
- ”Nej, akta!” En kille från busshållplatsen bredvid ropade. Det var Robin från skolan. Den stöddigaste, elakingen i skolan. Han tror att han är cool och alla gillar honom. Men egentligen, så hatar alla honom. Men att han räddar mig, nästan, känns lite obekvämt. Jag ramlade på stocken och hamnade på andra sidan på mage. Det gjorde inte ont,men jag blev liggande på marken. Plötsligt så kände jag ett par kalla händer mot min arm. Det var Robin som hade varit förberedd att fånga in mig. Och nu var han här.
- ”Gick det bra, det såg ut att vara ett illa fall!” Robins jordbruna glänsande ögon tittade i på mig. Han var så söt. ”Hallå?”
- ”Ja, gud ja det gick bra.” Jag reste mig upp ostadigt men hamnade ändå på marken bredvid Robin igen.
- ”Asså mår du bra?” Hans min blev till en rädsla.
- ”Ja, jag mår finemang!” Jag ljög. Sanningen är att jag såg två av Robin. Plötsligt så blev det suddigt i mina ögon. Nu blev jag rädd, men jag visade det inte. Nu blev det svart, okej, nu fick jag faktiskt panik. Jag lade mig på rygg och sprattlade med mina armar och ben, och babblade om att jag var blind och hade svårt att andas. Det sista jag såg var ett blinkande ljus och ljudet av sirener. Det första jag såg när jag vaknade var Robin vid min vita sjukhus säng, och ja.. allt i rummet var helt kritvitt. Doktorn kom in, ställde sig bredvid Robin och bläddrade i massa papper i hans journal. Hans min var trumpet. Jag hade väntat mig en glad min att han skulle säga att allt var fint, och att jag skulle få åka hem, men nej. Ledsen min i ansiktet och ord på läpparna som inte ville komma ut. Men plötsligt så kom dem.
- ”Jag måste tyvärr säga att du lider av en svår sjukdom som kan leda till stress och hallucinationer, och det är en väldigt allvarlig sjukdom till att börja med. Vi må ha hittat små delar till en namnlös sjukdom som är väldigt, väldigt farlig, som kanske inte går att botas.” Ändå om jag inte visste vad sjukdomen var för någon, så fick dem orden mig stum, troligtvis för alltid.
Kapitel 13
Kap13
Förlåtelse
Jag vaknade av att en fågel satte sig på min axel. Det var en solig morgon utanför köpcentret, och jag låg där på en bänk, helt förtvivlad av vad som hade hänt. Jag började med att sätta mig upp. Det blev alldeles suddigt och huvudvärken slog mig med ett slag. Fågeln satt fortfarande på min axel, och vakade ut över stan. Människor gick förbi, och tittade undrande på mig. En tonåring som hade blivit en uteliggare med en fågel på axeln.. Men det var jag inte. Jag var bara en förvirrad ungdom som traskade ute på stan kl 2 på natten. En förvirrad ungdom som inte hittade hem. En förvirrad ungdom som behövde någonstans att sova. Jag kisade mot min klocka på min kritvita arm. Klockan var 12 och månen var fortfarande på den ljusblåa himlen, på väg ner. Alla borde vara jätte oroliga för mig nu. Jag visste att det här skulle bli svårt, men jag behövde verkligen träffa Eric just nu. Senast jag träffade honom så trodde han att jag var galen. Jag måste berätta för Eric att jag har sett Victor, men jag kan inte. Det skulle göra honom fruktansvärt galen. Och helt förvirrad. Han skulle bara ha gett sig ut på ett väldigt farligt uppdrag. Att leta efter honom. Och han kommer att misslyckas. Det är bara jag som kan se honom. Tror jag iallafall.
Jag ställde mig upp, och tog ett djupt andetag. Jag kanske inte var så stadig, men jag kan inte bo på den där bänken. Jag började att gå med tunga steg hemåt. Där jag gick och gick, det kändes som det tog en evighet. Men till slut så stod jag där, utanför Erics dörr, med ena handen på ringklockan. Jag tryckte till och och en liten trudelutt lät från den lilla manicken. Agda, deras husmor, öppnade dörren som vanligt. Hon förstod på min blick att jag var orolig för Eric och ville prata med honom. Utan ord, stängde hon dörren och kom aldrig tillbaka. Jag bankade på dörren minst 10 gånger men ingen öppnade. Jag gick runt huset till bakgården och såg en blänkande silvrig stege stå lutad mot husväggen. Jag ställde min klacksko på ena trappsteget, hittade balansen och började att klättra. Jag hade ställt stegen så den stod mot Eric och Victors sovrumsfönster. Jag kom upp och satte händerna på fönstret och kikade in. Det första jag såg var Eric som satt i sängen med ansiktet i sina händer. Han skakade av rädsla, det kunde jag känna inom mig. Eric tog upp ansiktet ur sin famn och tittade mot badrumsdörren. Han började att prata i tomma intet. Först så trodde jag att han pratade för sig själv, men inte länge till när jag tittade mot badrumsdörren. Där i öppningen stod den killen jag hade trott jag bara kunde se. Victor satte sig bredvid Eric i sängen och höll om honom medans Eric lade sig i hans famn. Sen så försvann båda två i ett glittrande skimmer.
Kapitel 12
Kap12
Förtvivlelse
Han låg ihop kurad i sin säng dygnet runt, i flera dagar bara låg han där. Jag tog hand om honom varenda dag. Jag tycker så synd om honom. När jag inte tar hand om Eric så sörjer jag med. Victor var en god, god vän. Ett litet tag efter tragedin skulle jag gå ner till kiosken för att köpa en glass. Ett litet skimmer smög sig vid hörnet på kiosken. Jag följde efter för att kolla vad det var. Jag stannade tvärt och studerade den lilla genomskinliga killen som tittade på mig med ögon så som jag hade minns dem. Victor. Han stod en meter ifrån mig och ändå så sträckte han ut handen mot mig. Jag ville ta emot den, men jag var rädd. Han hade varit borta över två veckor. Vi såg att han inte kom tillbaka. Ingen chans att han klarade sig. Jag backade. Han tog ett steg närmare. Jag sprang därifrån, för att göra det jag skulle. Köpa glass. Jag kastade pengarna i expeditens famn och sprang ner till gatorna. Jag släppte fram tårarna som hade suttit där för länge. Jag föll ihop på asfalten och när jag slog ner till marken så somnade jag. Jag vaknade hastigt av högt prat. Jag blev halv vaken. Det var massor av folk omkring mig. Mina kompisar, mina adoptiva föräldrar, mina biologiska föräldrar, lite främlingar och Eric. Han stod vid hörnet och såg väldigt rädd ut. Jag ville gå upp och säga att jag mår bra, men då skulle jag ljuga. Och bredvid honom stod Victor. Jag ryckte till, men visade inte att jag var vaken.
- ”Men vad har hänt nu då?”
- ”Ja, jag vet inte!” Mummel, mummel och mer mummel...
- ”Hon ramlade” Den rösten kände jag igen. Kiera. Nu för första gången var jag glad att se henne. Hon rörde lite lätt vid mitt ben.
- ”Joanna. Joanna! Vakna!” Nu praktiskt sett skakade hon mig.
- ”Lugn Kiera, hon är bara medvetslös.” Den här rösten kände jag igen mycket väl. Min mamma, min riktiga mamma. Jag har inte träffat henne, eller iallafall inte medvetet. Hon har ju varit i mina drömmar. Hon böjde sig ner, och hennes blonda lockar sköljde mitt ansikte. Hon strök sin hand mot min kind. Den var alldeles varm, som en varulv. Jag satte mig upp tvärt, och reste mig upp så fort att det blev suddigt och en jädrans huvudvärk kom emot mig. Jag behövde springa bort. Mina ben svek mig. Jag hamnade på marken men flög snabbt upp igen. Men nej, ner igen. Men den här gången så tog Eric emot mig. Jag gav honom den blick som betydde ”Släpp mig” Och det gjorde han. Jag sprang ut till gatorna och irrade omkring. Jag såg en bänk. Jag snubblade till den som om jag vore full. Jag satte mig, eller snarare lade mig ner, och somnade direkt.
Kapitel 11
Kap11
Genovien
- ”Ska vi gå in?” Victor rörde vid handtaget.
- ”Hörru, jag tror nog att det är bäst att jag går in först” Han log ursäktande och sa:
- ”Damerna först.” Jag gick långsamt in, var lite skraj faktiskt för första gången, vet inte riktigt varför. Det är liksom mitt rike. Det var tyst i den stora hallen. Eftersom det var ett väldigt stort hus, så var jag inte förvånad. Men ens sak hörde jag.
- ”Hörni, tysta!” Jag gick med knarrande skor och skrämda andetag fram till det jag hörde. Jag tittade in genom dörren och trodde inte på det jag såg. Jag såg den lilla blonda flickan som lekte med barbie dockor bara sitta där på golvet. Min syster. Det var som ett spöke som satt med ryggen mot mig. Jag tappade min ryggsäck som föll på marken. Den lilla blonda flickans söta ansikte riktades mot mig.
- ”Hej!” Hon vinkade till mig och sen fortsatte att leka. Jag vinkade tillbaka. Eric buffade mig i ryggen. Jag satte ett finger i skyn som betydde: ’Inte nu!’ En lång man kom plötsligt in genom köksdörren och stirrade på mig med flickan i ena handen och en kökskniv i den andra. Jag stirrade på den och började backa. Jag trodde att han var en galen mördare som skulle jaga oss med den. Men det enda han gjorde var att tappa den.
- ”Joanna!” Han släppte den lilla flickans hand och rusade fram för att krama mig. Jag tänkte kasta mig ur hans famn och skrika ’Hur känner du mig?!’ men jag var ju prinsessa så hur skulle dem kunna undvika att känna mig? Jag kände mig iallafall dum att stå där och bli kramad av en gamling. Han släppte taget om mig och tittade mig djupt i ögonen, som om han skulle förhäxa mig som jag gjorde med björnen.
- ”Välkommen hem, min älskade.” Min älskade? Har dem verkligen satt krav på alla betjänter att dem ska börja kalla mig ’min älskade’?
- ”Tack!” Eric stal min replik.
- ”Men vilka har vi här då? Är någon din pojkvän?” Eric räckte upp handen.
- ”Det må vara jag!”
- ”Unge man, du har en sån tur att du får vara i närheten av henne. När hon var liten så tyckte hon att sin gamle far var ganska pinsam när hon tog killar hem.” Jag skrattade men sen så försvann flinet till en snopen min. Jag ställde mig framför Eric och satte mina händer på mannens axlar.
- ”Pappa? Kan det vara du?” Han nickade. Först fick jag tårar i ögonen så att jag bara ville gråta ut men sen försvann dem i en förbannad min.
- ”Så det betyder att jag är adopterad?! Det var lågt pappa. Vadå? Ni födde mig och såg att jag var en ängel och sen så övergav ni mig till en annan familj som gärna ville ha ett övernaturligt barn som värsta jävla sorgsna filmen?” Han fick inte fram något svar. Jag överrumlade honom helt. Vad stolt jag blev att jag äntligen kunde säga emot en vuxen. Jag hörde en massa folk komma ner för trappan. Jag ville inte göra en så stor grej av det, så jag sprang ut. Eric och Victor följde såklart efter. Bra! Jag sprang till bästa närmaste ställe att stanna och sitta på. Jag hittade en brygga. Perfekt. Jag sprang och satte mig med en duns på trät. Killarna satte sig bredvid mig. Lite senare så insåg jag att det här var min bro. Min bro som jag hade fått på min 5 års dag.
- ”Asså jag fattar inte! Hur kan dem vara så grymma. Jag kan inte rå för att jag föddes övernaturlig. Det kan jag inte. Och så adopterar dem mig. Så orättvisst. Jag har behandlat mina icke riktiga föräldrar som mina egna föräldrar. Så äckligt”
- ”Jag förstår” Eric lade sin hand på min.
”Tack!” Plötsligt hörde jag ett gällt skrik. Ett skrik som jag hoppade till av. Ett skrik som mitt hjärta dog av. Det var Victor. Han var tydligen i vattnet. Jag började fnissa, för att jag trodde att han hade ramlat i och skojat. Men det här var inte på skoj. Det här var allvar. Han skrek, och Eric var vid hans sida, men han kunde inte göra nånting. Han försökte dra upp honom, men jag skrek:- ”Eric, akta! Den kommer att dra ner dig med!” Han släppte taget och Victor försvann. Vi väntade minst 10 minuter, men ingen Victor syntes till.
Kapitel 10
Kap10
Chocktillstånd
Allt blev svart... Jag låg i en sån djup sömn, så att inte ens såren väckte mig. Det var någon som ruskade mig, och jag blev halvvaken. Det var Victor. Han som hade orsakat mina sår. Han som hade gjort sönder min framtida bil. Han som hade stulit ett baseboll trä för att skada min bil med. Men allt det där var för att rädda sin älskade bror. Jag väcktes till av ett ryck. Victor hade slagit mig med basebollträt.
- ”Asså är du helt fucking galen i huvudet eller? Först så misshandlar du min bil och sen så börjar du att slå mig.”
Victor släppte basebollträt och stod som paralyserad och bara stirrade rakt fram.
- ”Hallå? Du får ju titta på mig när jag pratar med dig!!” Jag tittade åt det håll han tittade åt. Först fattade jag ingenting men sen såg jag den stora blodiga fläcken som låg hopkurad framför dörren. Eric...
Jag öppnade bildörren och rusade ut. Mina ben orkade inte bära mig. Jag föll ihop. Jag kröp fram till Eric, och och satte örat mot hans bröst. Victor rusade fram till mig för resultat. Jag reste mig försiktigt på knä, och tittade Victor i ögonen. Jag såg hans tunga andetag i hans bröst.
- ”Victor, ta det lugnt. Han är bara medvetslös.” Hans andetag lättade.
- ”Det finns bara en sak att göra...”
- ”Nej Victor jag kan inte, inte efter det här. Han kommer aldrig att förlåta mig för det!”
- ”Det är nu eller aldrig, Joanna!” Han stirrade olyckligt på mig. Jag suckade. Det är bara att bita ihop och göra det. Jag började att böja mig ner så att jag kom ansikte mot ansikte med Eric. Jag närmade mig. Jag kysste honom. Inte en sån här hård kyss utan en mjuk och lätt kyss. Kärlekens kyss. Plötsligt så kände jag att han besvarade den. Vi båda satte oss upp, men slutade inte att kyssas. Han ville det här också. Vi var så uppe i oss själva så vi glömde bort Victor, som fortfarande är chockad. Han harklade sig lite försiktigt. Ingen reagerade. Han harklade sig lite mera. Ingen reaktion. Han skrek ”EN BJÖRN!” Då reagerade vi. Jag hoppade nästan en meter åt sidan, och såg det bruna monstret framför mig. Den var typ 3 meter hög!
Eric sprang fram och hämtade en vass pinne.
- ”Nej!” utbrast jag. ”Döda den inte” Jag gick fram till björnen, och tittade den djupt i ögonen.
- ”Vad gör du?!” Jag ignorerade Eric totalt och koncentrerade mig på björnen.
- ”Ta oss dit du kom ifrån. Nu!” Jag släppte blicken från björnen och den sprang iväg. Jag vände mig mot killarna, nickade och gick efter björnen. Killarna bara stod med öppna munnar, men till slut så fattade dem att dem skulle hänga med.
- ”Hur gjorde du det där?” Eric är alltid nyfiken.
- ”Gjorde vad?”
- ”Det du gjorde med björnen, det var... det går inte ens att beskriva. Det var magiskt. Är det en av dina änglakrafter?”
- ”Det kan man nog säga, ja.”
- ”Wow” Victor tittade uppåt mot skyn. Vi följde han med blicken. Det vi såg, mitt framför oss, var mitt eget slott. Mitt egna stora slott. Där jag var prinsessa! Genovien.
Kapitel 9
Kap9
Sanningen
- ”Joanna, Joanna. Vakna” Det snurrar i mitt huvud. Jag såg mamma sitta vid min säng.
- ”Var är jag?” Jag har verkligen ont. Jag måste ha slagit mig hårt i huvudet.
- ”Du är på sjukhuset. Du svimmade.” Hon såg bra arg ut. Jag vet varför.
- ”Jag vet att jag inte skulle ha smitit, men jag behövde. Åh det är mitt fel att 3 styckna redan vet min hemlighet på bara några veckor...”
- ”Vänta 3?!” Mamma la armarna i kors framför bröstet.
- ”Ja, hehe... Victor, Eric och Kiera.”
- ”Kiera?! Joanna!”
- ”Du då? Har du någonting att berätta?!” Nu var det min tur att lägga mina armar i kors framför bröstet.
- ”Nej?” Hon var envis.
- ”Berätta om mormor.” Jag måste gå rakt på sak.
- ”Ja, hon var som oss en ängel.”
- ”Nu ljuger du!”
- ”Va? I alla fall, så synd att hon är död.”
- ”Nej, nu ljuger du igen.” Hon tittade argt på mig. Vi hörde någon komma in. Och jag vet vem!
- ”Heej!” sa mormor och stormade in med blommor. Mamma blev rasande. Hon visade ingenting men man såg allt det röda i hennes ansikte.
- ”Har du sagt att jag är död? Det var lågt, Lily!”
- ”J... Ja... Jag... ”
- ”Kom inte med några ursäkter, Lily. Hon vet om att Kiera är hennes syster också. Och att hon är prinsessa själv över Genovia”
- ”Och det var så jag svimma'”
- ”Men hur fick Kiera reda på att Joanna är en ängel?” Både jag och mormor suckade och sa:
- ”Eric!!”
- ”Men mamma, du kan inte göra såhär!” Vi satt i bilen till Erics hus.
- ”Om inte han får smaka på sin egen medicin så kommer han att fortsätta! Och om han fortsätter, så är vi rökta. Och då pratar jag bara inte om dig. Om det är en sak som är viktigast här så är det att han inte får reda på att du egentligen är Jonnarica Isabella Vasilissa Hathaway, prinsessa och ängel över...”
- ”...över Genovien, jag vet!” Vi svängde in på den lilla grusvägen som jag föll ihop på. Jag suckade nervöst. Vi var nära. Det kunde jag känna. Och den natten som jag sprang så kröp jag inte så långt från grusvägen. Mamma stannade bakom en grön Audi. Jag tittade på det vackra vita huset som var Erics. Jag såg också min skola. St: Sadda. En vanlig high school skola för vanliga ungdomar. Till skillnad från mig. Jag borde egentligen gå i en skola för missfoster. Jag är både en ängel, prinsessa över Genovien och syster till Kiera!? Helt otroligt! Medans jag har suttit här i min lilla värld, så har mamma redan hunnit ringa på deras ringklocka. Jag sjönk ner i bilsätet så att dem inte skulle se mig. Deras husmor, Agda, öppnade, igen. Hon öppnar alltid. Just det, Eric föräldrar dog i en bilolycka, så Agda är den som tar hand om dem nu. Jag hörde ingenting av vad dem sa så jag vevade ner rutan lite för att höra bättre.
- ”Är Eric hemma?” frågade mamma. Hon går rakt på sak. Precis som jag.
- ”Ja, visst, ett ögonblick.” Hon gick in men var tillbaka 30 sekunder senare med Eric i armen.
- ”Jag lämnar er ifred.” Agda gick.
- ”Hej miss Hathaway.” sa Eric lite försiktigt. SLAP Hon bitch slapade honom.
- ”Det är fru faktiskt.” SLAP, SLAP. Jag trodde aldrig att min mamma var så hemsk. Jag vevade upp rutan igen för att jag inte ville höra Erics oskyldiga och smärtsamma skrik. Jag höll för öronen, blundade och ville bara sjunka ner. Det kunde bara inte bli värre. SMASH, föresten, jag tar tillbaks det. Jag fick miljoner små splitter på mig men jag skyddade mig med min tröja över mitt ansikte så jag fick bara små sår på kroppen. Det var Victor som hade slagit sönder bilförarens fönster med ett slagträ.
- ”Är du inte riktigt klok!!!!!!” skrek jag av smärta.
- ”Be henne att sluta misshandla min broder!!” Jag tittade åt mammas håll, och såg Eric ligga på marken alldeles blodig. Som jag.
Kapitel 8
Kap8
Prin vad??
Det var tyst på gatorna. Klockan var 23.00, så det kanske inte var så konstigt. Det enda jag hörde var mina converse på den våta fuktiga trottoaren. Och mina tunga andetag. På vägen till Kiera så svor jag några svordomar till Eric lite hit och dit. Kiera gillar Eric, och hon låter ingen stå i vägen för henne. Som då är jag… Jag gick över vägen och såg en knallröd stor dörr som hade en svart port framför med rosenbuskar och blommor. Jag gissade att det var Kieras hus. För det första för att hennes föräldrar har en förmögenhet, och för att jag vet att hon bor på nr 12. Jag gick fram till porten och provade att trycka lite lätt. Den var öppen. Den öppnades långsamt och gnisslade samtidigt. Det gjorde ont. Jag gick upp för trappan fram till dörren på darrande ben. Dels för att det var rätt sent och för att man kan nog inte kalla mig och Kiera vänner. Dörren stod på glänt. Jag gick in. Jag hörde musik, hög musik. Det kom från vardagsrummet. Det första jag såg var kjolar och klänningar som dansade runt i rummet. Det kanske var en fest. Jag hörde en röst någonstans i folkmassan. Jag försökte höra vad hon sa. Det var två reportrar framför mig och jag råkade höra lite av vad dem viskade. En sak hörde jag i alla fall.
- ”Var beredd med mikrofonen nu, Åke. Nu ska drottning Clarissa prata!” Jag fattade ingenting.
- ”Tack så mycket för att ni kunde komma till den här Hilem balen. ” började Clarissa. ”Jag själv är väldigt förvånad av att den här festen ens skulle gå av. Men nu ska min sondotter Kiera prata.” Barnbarn, drottning. Weird.
- ”Hej, jag vet att alla ni tror att jag ska lämna min tron, men jag har ändrat mig! I morse var jag bara Kiera Karp, men nu... är jag Kiera Maria Isabella Karp Gonzole, prinsessa av Hilem.” Clarissa satte en krona på Kieras huvud. Alla applåderade. Förutom jag som bara stod och stirrade. Plötsligt så tappade jag balansen och ramlade över ett bord med en vas som krossades i tusen små splittror på golvet. Allt blev tyst och alla tittade på mig. Uppmärksamhet, det som jag inte ville ha nu!
- ”Joanna!!??” Kiera var redan framme vid mig. Jag försökte smita, jag sprang till dörren men så slet två vakter i mig i varsin arm och lyfte mig tillbaka till Kiera.
- ”Du måste vara helt tyst om det här!!” Kiera såg helt allvarlig ut. Jag blev lite rädd. Men jag får inte inte visa det, så jag bet ihop.
- ”Varför skulle jag det efter allt du har gjort!?” Jag suckade lättat pga att jag inte darrade i rösten.
- ”För att både du och jag vet varandras hemligheter.” Jag höll andan. Hon tittade runt sig på allt folk som gärna ville höra vilken hemlighet jag hade i fall alla visste redan om Kieras hemlighet. Clarissa ville inte att dem skulle höra denna drama.
- ”Okej, det finns mat i köket om alla går in dit. Det finns ingenting att se här!” Jag hörde suckningar lite här och där men också lite jubel för att dem skulle få mat. Alla började att gå mot matsalen, och den sista personen som såg ut att vara Kieras mormor blinkade med ena ögat. Jag vet inte om det var till Kiera eller mig, men jag måste i alla fall få reda på det sen. Hon kanske vet något.
- ”Men Joanna, allvarligt nu. Vad gör du här? Jag har annat att göra.” Vilken bitch. Jag log hånfullt.
- ”Jag tänkte bara se till att du inte skulle avslöja min hemlighet.”
- ”Okej, men kom ihåg. Jag är den coolaste på skolan. Jag märker om du berätter min hemlighet, och du vet vad som händer då!”
Hon gick. Aha, det var det. Jag gick mot dörren. Men nån stoppade mig. Kieras mormor.
- ”Hej Joanna!” sa hon glatt.
- "Hej." sa jag lite försiktigt. Hon studerade mig väldigt länge. Det var obehagligt. Jag störde henne genom att titta ner på mina skor.
- "Wow, du har verkligen din mammas ögon."
- "Känner du min mamma?" frågade jag chockat.
- "Ja, gud ja. Vi delar ju samma blod!" Jag tittade argt och frågande på henne.
- "Har inte Lily berättat det för dig? Hej, det var länge sedan, barnbarn!" Barnbarn? Jag har inte träffat min mormor ända sedan jag var 1 år.
- "Men om du är min mormor, och du är Kieras mormor så betyder det att..."
- "Du är hennes syster, hon är din syster. Och hon är prinsessa av Hilem, men du är prinsessa och ängel över Genovien." Först såg jag suddigt sen blev det svart. Jag svimma'.
